Case nº Ö 5978-21 of Högsta domstolen, December 20, 2022

• Resolution Date: December 20, 2022
• Issuing Organization: Högsta domstolen

REFERAT

AstraZeneca AB ansökte hos Patent- och registreringsverket (PRV) om tilläggsskydd, enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 469/2009 av den 6 maj 2009 om tilläggsskydd för läkemedel, för en produkt bestående av en kombination av två substanser. PRV avslog ansökan. AstraZeneca AB överklagade hos Stockholms tingsrätt, Patent- och marknadsdomstolen. Överklagandet avslogs. Patent- och marknadsdomstolens avgörande överklagades av AstraZeneca AB hos Svea hovrätt, Patent- och marknadsöverdomstolen, som avslog överklagandet i beslut den 7 april 2021. Beslutet fick inte överklagas.

Högsta domstolen

AstraZeneca AB klagade över domvilla och yrkade att HD skulle undanröja Patent- och marknadsöverdomstolens beslut och visa målet åter till Patent- och marknadsöverdomstolen för fortsatt behandling.

Patent- och registreringsverket (PRV) motsatte sig yrkandet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, justitiesekreteraren Elin Dalenius, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut.

SKÄL

Bakgrund

Punkterna 1 - 3 motsvarar i huvudsak punkterna 2-5 i HD:s skäl.

Målet i HD

Punkterna 4 och 5 motsvarar i huvudsak punkterna 6 och 7 i HD:s skäl.

Tillämpliga bestämmelser om domvilla

Punkterna 6 - 8 motsvarar i huvudsak punkterna 25, 26, 32 och 33 i HD:s skäl.

Skyldigheten att hämta in förhandsavgörande från EU-domstolen

Punkterna 9 - 12 motsvarar i huvudsak punkterna 8 - 10 i HD:s skäl.

Särskilda rättsmedel och unionsrätten

13. Medlemsstaterna i Europeiska unionen har inte gett unionen någon generell lagstiftningskompetens på det processrättsliga området. Där gäller i stället principen om nationell processuell autonomi. En nationell domstol får därmed som utgångspunkt tillämpa nationell processrätt vid prövning av en talan som grundas på unionsrättsliga bestämmelser.

14. EU-domstolen har i ett antal rättsfall bekräftat denna princip. EU-domstolens praxis kan såvitt nu är i fråga sammanfattas enligt följande. Principen om rättskraft har stor betydelse i såväl unionsrätten som de nationella rättsordningarna. Det är viktigt att avgöranden som har vunnit laga kraft inte längre kan angripas efter det att tillgängliga rättsmedel har uttömts eller fristerna för dessa har löpt ut. Vidare finns det inte någon skyldighet för nationella domstolar att underlåta att tillämpa nationella processregler som leder till att avgöranden vinner rättskraft, även om det innebär att ett åsidosättande av unionsrätten blir bestående. (Se bl.a. Călin p. 26 - 28, "Spelannonsen i Nerikes Allehanda" NJA 2016 s. 320 p. 12 och "De uppsagda piloterna" NJA 2013 s. 42 p. 5.)

15. Unionens allmänna rättsgrundsatser sätter dock en gräns för medlemsländernas möjlighet att utforma reglerna om rättskraft. De nationella bestämmelser genom vilka rättskraftsprincipen genomförs får varken vara mindre förmånliga än de som gäller i liknande nationella situationer (likvär-dighetsprincipen) eller göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). (Se bl.a. Călin p. 29 och 30.)

    Kan underlåtenhet att hämta in förhandsavgörande utgöra domvilla?

16. Om en domstol uttryckligen har tagit ställning till behovet av förhandsavgörande innefattar domstolens bedömning en materiell prövning av om unionsrätten berörs och, om så är fallet, om rättsläget är klart eller klarlagt. Avslag på begäran om förhandsavgörande kan i sådana situationer under vissa förutsättningar vara resningsgrundande (se "Spelannonsen i Nerikes Allehanda" NJA 2016 s. 320 p. 20).

17. I andra situationer kan det ligga närmare till hands att bedöma underlåtenheten enligt reglerna om domvilla. Den i artikel 267 tredje stycket i FEUF föreskrivna skyldigheten att hämta in förhandsavgörande är främst en processuell regel. Skyldigheten föreligger även om ingen av parterna har påkallat att förhandsavgörande ska hämtas in (se prop. 2005/06:157 s. 13 och Consorzio Italian Management p. 50 och 53). Att avgöra en unionsrättslig fråga utan att hämta in ett förhandsavgörande kan därför, om domstolen inte uttryckligen har tagit ställning till behovet av förhandsavgörande, i vissa fall utgöra ett rättegångsfel ( jfr bl.a. NJA 2009 s. 667 där HD prövade om underlåtenheten att hämta in förhandsavgörande utgjorde domvilla).

18. För att domvilla ska föreligga måste rättegångsfelet vara att bedöma som grovt (se p. 7). Vid den bedömningen är det angeläget att de unionsrättsliga reglerna om förhandsavgörande följs. Det talar i sig för att ett åsidosättande av skyldigheten kan innebära att rättegångsfelet är grovt (se p. 8). Det kan dock finnas skäl att göra skillnad på olika fall.

19. Reglerna om förhandsavgörande syftar framför allt till att EU-domstolen, inte de högsta instanserna i ett medlemsland, genom sin rättstillämpning ska ansvara för att unionsrätten får en enhetlig uttolkning. Sett ur det perspektivet framstår det som mindre allvarligt om den högsta nationella instansen nekar prövningstillstånd i ett mål utan att ta ställning till frågan om förhandsavgörande ska hämtas in än om den domstolen, med prejudicerande verkningar, avgör målet i sak och därmed tar ställning i en oklar unionsrättslig fråga ( jfr "Spelannonsen i Nerikes Allehanda" p. 22).

20. Det kan också finnas skäl att göra skillnad på situationer där den unionsrättsliga tolkningen är helt central för avgörandet och situationer där tolkningsfrågan är av mer underordnad betydelse för utgången. Detsamma gäller om det är fråga om tolkning av en direkt tillämplig unionsrättslig rättsakt eller om det är fråga om nationell lagstiftning med vissa unionsrättsliga inslag.

21. Om en unionsrättslig fråga har aktualiserats i ett mål där domstolen har avgjort målet i sak med prejudicerande verkningar och tolkningen av en direkt tillämplig unionsrättslig rättsakt har varit helt avgörande för målets utgång så bör åsidosättandet av skyldigheten vara att bedöma som ett grovt rättegångsfel, om det inte har förelegat något undantag från skyldigheten att hämta in förhandsavgörande. Ett sådant åsidosättande får också presumeras ha haft betydelse för målets utgång.

    Bedömningen i detta fall

22. I Patent- och marknadsöverdomstolens ärende har en tillämpning av unionsrätten aktualiserats. Eftersom Patent- och marknadsöverdomstolen har beslutat att inte tillåta överklagande av beslutet (se 1 kap. 3 § tredje stycket lagen om patent- och marknadsdomstolar) har domstolen i detta fall omfattats av skyldigheten att hänskjuta frågor till EU-domstolen enligt artikel 267 tredje stycket i FEUF.

23. Frågan är då om Patent- och marknadsöverdomstolen var...