Case nº B 4080-22 of Högsta domstolen, December 13, 2022

• Resolution Date: December 13, 2022
• Issuing Organization: Högsta domstolen

REFERAT

Jönköpings tingsrätt

Allmän åklagare begärde vid Jönköpings tingsrätt rättens prövning av fråga om överlämnande till Grekland av O.O. för verkställighet av ett fängelsestraff enligt en europeisk arresteringsorder.

O.O. motsatte sig åklagarens begäran om överlämnande.

Tingsrätten (tingsfiskalen Anton Lindgren) anförde i beslut den 11 maj 2022 följande.

TINGSRÄTTENS SKÄL

O.O. är eftersökt enligt en europeisk arresteringsorder som utfärdades den 26 januari 2018 av en åklagare vid appellationsdomstolen i Thessaloniki. Tingsrätten konstaterar att de lagliga förutsättningarna för att överlämna O.O. till Grekland enligt arresteringsordern är uppfyllda. Frågan är om det föreligger hinder mot överlämning.

Det hinder som har aktualiserats i detta mål är det som framgår av 2 kap. 3 § 6 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder. Enligt den bestämmelsen får överlämnande inte beviljas om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som har dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i rambeslutet är uppfyllt. Med rambeslutet avses Europeiska rådets rambeslut 2002/584/RIF, ändrat genom rådets rambeslut 2009/299/RIF.

Nämnda artikel har följande innehåll, såvitt är av betydelse för detta mål:

Den verkställande rättsliga myndigheten får även vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, utfärdad i syfte att verkställa ett fängelsestraff eller en frihetsberövande åtgärd, efter ett beslut när personen inte var personligen närvarande vid förhandlingen, såvida det inte i den europeiska arresteringsordern anges att personen i enlighet med ytterligare processuella krav i den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning

a) i god tid

i) antingen kallats personligen och därigenom underrättades om tid och plats för den förhandling som ledde till beslutet, eller på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen,

och

ii) underrättades om att ett beslut kunde meddelas även om han eller hon inte var personligen närvarande vid förhandlingen,

eller

b) i vetskap om den planerade förhandlingen hade gett i uppdrag åt ett juridiskt ombud som antingen utsetts av den berörda personen eller av staten att försvara honom eller henne vid förhandlingen och faktiskt försvarades av ombudet vid förhandlingen.

De grekiska myndigheterna har i sin komplettering till den europeiska arresteringsordern angett att det är villkoret under punkten a) som är tillämpligt i detta fall. Åklagaren har vid förhandlingen angett att han även anser att villkoret under punkten b) är uppfyllt.

Det förtjänar att framhållas att det av artikeln framgår att den verkställande staten får vägra verkställighet om något av villkoren enligt artikeln inte är uppfyllda. Bestämmelsen i rambeslutet är alltså fakultativ. Den svenska bestämmelsen som hänvisar till artikeln är dock obligatorisk. Den stadgar att överlämnande inte får beviljas om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikeln är uppfyllt. Detta har motiverats med att Sverige bör säkerställa en hög nivå av rättssäkerhet för den enskilde (se prop. 2012/13:156 s. 25 f).

Grekiska myndigheter har angett att villkoret i punkten a) i artikeln är uppfyllt genom att man kryssat i detta i det formulär som använts. Den kompletterande information som grekiska myndigheter har lämnat medför dock att det kan ifrågasättas om villkoret är uppfyllt.

Som åklagaren har framhållit innebär principen om ömsesidigt erkännande att den verkställande staten som utgångspunkt inte ska ifrågasätta den information som den utfärdande staten lämnar. När som i detta fall den utfärdade staten lämnat konkret information om hur man anser att det relevanta villkoret är uppfyllt, måste det dock enligt tingsrättens uppfattning ingå i den prövning som den verkställande myndigheten ska göra att ta ställning till om det förfarande som beskrivs uppfyller villkoret. Detta synes väl förenligt med de uttalanden som EU-domstolen gjort i förhandsavgörande den 24 maj 2016 i mål C-108/16 ("Dworzecki"). Mer om detta avgörande nedan.

Av den information som lämnats framgår (på engelska) att O.O:s försvarare inställde sig till förhandling i appellationsdomstolen den 9 november 2011, att förhandlingen "ajournerades" på begäran av försvararen och att ny förhandling sattes ut till den 7 juni 2012. Försvararen underrättades om O.O:s skyldighet att inställa sig till den nya förhandlingen utan kallelse. Den 7 och 8 juni 2012 inställde sig varken O.O. eller hans försvarare och målet avgjordes i O.O:s utevaro.

Det framgår inte att den grekiska domstolen på något sätt försäkrat sig om att informationen om förhandlingen nått O.O. Det framgår heller inte uttryckligen att den information som lämnats till försvararen har innehållit upplysning om att målet kunde avgöras om O.O. inte inställde sig.

Det som stadgas i artikel 4a 1. a) i rambeslutet om att den berörda personen "på annat sätt faktiskt officiellt underrättades om tid och plats för förhandlingen, på ett sådant sätt att man otvetydigt kan slå fast att han eller hon hade kännedom om den planerade förhandlingen", kan inte anses uppfyllt om information om förhandlingen lämnats till tredje man som åtar sig att överlämna informationen till den berörda personen ( jfr punkterna 47 och 48 i C-108/16). Detta gäller i vart fall om den aktuella myndigheten inte försäkrar sig om att informationen faktiskt nått den berörda personen.

Enligt tingsrättens uppfattning måste detta gälla även om informationen lämnas till en försvarare, och oavsett om den berörda personen varit närvarande vid en tidigare förhandling i underrätt och haft kännedom om den pågående processen i överrätten. Tingsrättens bedömning är därför att Grekland inte kan anses ha bekräftat att villkoret i artikel 4a. 1 a) i rambeslutet är uppfyllt.

Vad gäller villkoret i punkten artikel 4a 1. b) så tolkar tingsrätten den information grekiska myndigheter har lämnat som att de tidigare rättegångstillfällena där O.O:s försvarare var närvarande rörde sig om inställda förhandlingar. Därmed har den faktiska förhandlingen som lett till det avgörande som arresteringsordern avser hållits utan att varken O.O. eller hans försvarare närvarat. Villkoret i punkten b) har därmed inte varit uppfyllt. Grekiska myndigheter har heller inte påstått att detta villkor varit uppfyllt.

Slutligen har fråga uppkommit om det faktum att O.O. lämnat Grekland under pågående process bör medföra att begäran om överlämnande ändå ska beviljas. I punkterna 50 - 52 i C-108/16 har EU-domstolen uttalat att den berörda personens eget beteende kan medföra att överlämnande ändå kan beviljas, t.ex. om personen har undanhållit sig delgivning. Dessa uttalande gjordes dock med utgångspunkt i att reglerna om vägran av verkställighet i utevarosituationer är fakultativa enligt rambeslutet. Enlig rambeslutet får den verkställande staten besluta om överlämnande trots att något villkor i artikel 4a 1. a) i rambeslutet inte är uppfyllt. Den svenska regeln i 2 kap. 3 § 6 lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder innehåller däremot ett obligatoriskt verkställighetshinder. De uttalanden som EU-domstolen gjort i denna del framstår därför som mindre relevanta för svenska förhål-landen.

Mot bakgrund av det som angetts ovan anser tingsrätten att det föreligger hinder för att överlämna O.O. till Grekland enligt den europeiska arresteringsordern. Begäran om detta ska därför avslås.

BESLUT

Begäran om överlämnande av O.O. till Grekland enligt europeisk arresteringsorder avslås.

- - -

Göta hovrätt

Åklagaren överklagade i Göta hovrätt och yrkade att O.O. skulle överlämnas till Grekland i enlighet med den europeiska arresteringsordern.

O.O. motsatte sig att tingsrättens beslut ändrades.

Hovrätten (hovrättslagmannen Linda Hallstedt, hovrättsrådet Madeleine Lindholm och tf. hovrättsassessorn Robin Henningson, referent) anförde i beslut den 7 juni 2022 följande.

HOVRÄTTENS SKÄL FÖR BESLUTET

Hovrätten konstaterar att förutsättningarna för överlämnande enligt 2 kap. 1 och 2 §§ lagen (2003:1156) om överlämnande från Sverige enligt en europeisk arresteringsorder (nedan europeiska arresteringsorderlagen) är uppfyllda. Frågan är emellertid om det enligt 2 kap. 3 § 6 samma lag föreligger hinder mot överlämnande. Enligt denna bestämmelse följer att överlämnande inte får beviljas om det avser verkställighet av en frihetsberövande påföljd som dömts ut efter en förhandling där den eftersökte inte var personligen närvarande och om den utfärdande myndigheten inte har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a.1 i Rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ändrat genom Rådets rambeslut 2009/299/RIF (nedan rambeslutet), är uppfyllt.

Systemet med europeiska arresteringsorder vilar på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden bland EU:s medlemsstater. Principen innebär att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder utifrån principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. Möjligheten till att vägra verkställa en europeisk arreste-ringsorder ska tillämpas restriktivt.

Om den utfärdande myndigheten har bekräftat att något av villkoren i artikel 4a. 1 i rambeslutet för ett avgörande i utevaro är uppfyllt ska, i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande, den verkställande myndigheten inte göra någon egen materiell prövning av om villkoren är uppfyllda, t.ex. av om den berörda personen i det enskilda fallet i god tid har underrättats om tid och plats för förhandlingen. Den utfärdande myndigheten är dock skyldig att i den europeiska arresteringsordern eller i en...