Case nº T 1569-19 of Högsta domstolen, December 14, 2022

• Resolution Date: December 14, 2022
• Issuing Organization: Högsta domstolen

REFERAT

Den 19 maj 1987 ingicks ett investeringsavtal mellan Polen, å ena sidan, och Luxemburg respektive Belgien, å andra sidan. Investeringsavtalet trädde i kraft den 2 augusti 1991. I avtalet finns en tvistlösningsbestämmelse (artikel 9, se punkten 9 i HD:s domskäl) som ger en investerare från något av de länder som är parter till investeringsavtalet en möjlighet att påkalla skiljeförfarande mot det andra landet på tre olika sätt, bl.a. vid Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut.

PL Holdings S.á.r.l. var ett aktiebolag registrerat i Luxemburg som lydde under luxemburgsk lag. PL Holdings ägdes till 100 procent av Abris CEE MidMarket Fund L.P, som i sin tur var dotterbolag till Abris Capital Partners Fund I. Under 2010 - 2013 förvärvade PL Holdings aktier i två polska banker, vilka år 2013 fusionerades, och som PL Holdings kom att äga över 99 procent av aktierna i.

Den 26 november 2014 initierade PL Holdings ett skiljeförfarande mot Polen enligt SCC:s (Stockholms Handelskammares Skiljedomsinstitut) regler. Sätet för skiljeförfarandet var Stockholm. PL Holdings påstod att Polen hade brutit mot sina skyldigheter enligt investeringsavtalet genom att expropriera PL Holdings tillgångar i Polen. Enligt PL Holdings hade den polska tillsynsmyndigheten, i strid mot investeringsavtalet, beslutat att upphäva PL Holdings rösträtt för aktierna i banken och att tvångsförsälja av aktierna. PL Holdings yrkade mot denna bakgrund skadestånd av Polen.

Skiljenämnden meddelade den 28 juni 2017 en särskild skiljedom i vilken skiljenämnden slog fast att Polen hade brutit mot sina skyldigheter enligt investeringsavtalet genom att expropriera PL Holdings aktieinnehav i banken och att PL Holdings därför hade rätt till skadestånd. I domen dömde skiljenämnden emellertid inte ut något skadestånd till PL Holdings, utan i stället återupptogs skiljeförfarandet i fråga om skadeståndets storlek.

Den 28 september 2017 meddelade skiljenämnden slutlig skiljedom i samma skiljeförfarande. I den slutliga skiljedomen förpliktades Polen att betala skadestånd till PL Holdings med 653 639 384 polska zloty (cirka 1,5 miljarder kronor) samt ränta och ersättning för kostnader.

Svea hovrätt

Republiken Polen ansökte vid Svea hovrätt om stämning mot PL Holdings den 28 september 2017 avseende den särskilda skiljedomen och den 27 december 2017 avseende den slutliga skiljedomen. Målen handlades gemensamt i hovrätten.

Den 13 juni 2018 beslutade hovrätten att fortsatt verkställighet av den slutliga skiljedomen tills vidare inte fick ske (inhibition).

I målet avseende den särskilda skiljedomen yrkade Polen att hovrätten

(i) i första hand skulle förklara den särskilda skiljedomen ogiltig;

(ii) i andra hand skulle upphäva den särskilda skiljedomen i dess helhet,

(iii) i tredje hand skulle upphäva den särskilda skiljedomen såvitt avsåg punkten B i domslutet.

I målet avseende den slutliga skiljedomen yrkade Polen att hovrätten

(i) i första hand skulle förklara den slutliga skiljedomen ogiltig.

(ii) i andra hand skulle upphäva den slutliga skiljedomen i dess helhet.

(iii) i tredje hand skulle upphäva den slutliga skiljedomen såvitt avsåg punkt 64 B i domslutet avseende preaward interest.

Polen yrkade även att hovrätten skulle avvisa omständigheterna att skiljebundenhet uppkommit på grund av ett nytt skiljeavtal mellan parterna och att skiljenämnden skulle vara behörig att pröva tvisten på någon annan grund än artikel 9 i investeringsavtalet.

PL Holdings motsatte sig Polens yrkanden.

Som grunder för sin talan gjorde Polen gällande att skiljedomarna var ogiltiga, dels därför att tvisten inte var skiljedomsmässig (ogiltighetsgrund A.1), dels därför att skiljedomarna var uppenbart oförenliga med grunderna för rättsordningen i Sverige (ogiltighets-grund A.2). Vidare gjorde Polen gällande att det inte fanns något giltigt skiljeavtal (klandergrund A).

Härutöver åberopade Polen ett antal klandergrunder som inte redovisas särskilt i referatet.

Hovrätten (hovrättslagmannen Christine Lager samt hovrättsråden Kajsa Bergkvist och Göran Söderström, referent) anförde följande i dom den 22 februari 2019.

5 DOMSKÄL

5.1 Dispositionen av hovrättens domskäl m.m.

Hovrätten konstaterar inledningsvis att vad Polen anfört inte utgör grund för att avvisa några av PL Holdings åberopade omständigheter. Polens avvis-ningsyrkande ska alltså avslås.

I avsnitt 5.2 behandlar hovrätten frågorna om skiljedomarna är ogiltiga på grund av att tvisten inte varit skiljedomsmässig, eller på grund av att skiljedomarna - eller det sätt på vilket skiljedomarna tillkommit - strider mot grunderna för rättsordningen i Sverige. I anslutning till detta behandlas även frågan om skiljedomarna ska upphävas på den grunden att det inte funnits ett giltigt skiljeavtal mellan parterna. Det rör sig alltså om de frågor i målet som har anknytning till EU-domstolens avgörande i det s.k. Achmea-målet (mål C-284/16, EU:C:2018:158, fortsättningsvis Achmea-domen), dvs. Polens ogiltighets- och klandergrunder A.

De övriga klandergrunder som Polen gjort gällande behandlas i avsnitt 5.3.

Sist i domskälen behandlas rättegångskostnader.

5.2 Ogiltighets- och klandergrunderna A - frågan om skiljedomarnas ogiltighet alternativt upphävande på grund av att skiljedomarna inte omfattas av ett giltigt skiljeavtal

5.2.1 Inledning

Sammanfattning av parternas talan avseende ogiltighets- och klandergrunderna A

Polen har sammanfattningsvis åberopat följande. Skiljedomarna ska förklaras ogiltiga alternativt upphävas till följd av Achmea-domen. Ett antal omständigheter leder till att skiljedomarna är ogiltiga enligt två olika rättsregler. Den första är att skiljedomarna omfattar prövning av frågor som inte får avgöras av skiljemän och den andra att skiljedomarna, eller de sätt som de tillkommit på, är uppenbart oförenliga med grunderna för rättsordningen i Sverige. Alternativt ska skiljedomarna upphävas eftersom de inte omfattas av något giltigt skiljeavtal. Hovrätten ska ex officio beakta frågan om ett skiljeavtal strider mot EU-fördragen. Parterna i skiljeförfarandet råder alltså inte över frågan om medlemsstater får ingå skiljeavtal i strid mot EU-fördragen.

PL Holdings har invänt sammanfattningsvis följande. Det finns inte någon grund för att ogiltigförklara skiljedomarna. De frågor som skiljedomarna gällde är sådana om vilka parterna kan träffa förlikning och som därför får avgöras av skiljemän. De omständigheter som Polen åberopat innebär inte att skiljedomarna eller det sätt på vilket de tillkommit är uppenbart oförenliga med rättsordningen i Sverige. När det gäller Polens åberopande av att skiljedomarna inte omfattas av något giltigt skiljeavtal har Polen deltagit i förfarandet utan invändning eller agerat på annat sätt som innebär att Polen får anses ha avstått från att göra gällande att det inte skulle finnas något giltigt skiljeavtal. Polen har varit skyldigt att framställa en invändning mot skiljeavtalets påstådda giltighet senast i sitt Statement of Defence, vilket Polen inte gjort. Dessutom har skiljeförfarandet omfattats av ett giltigt skiljeavtal mellan parterna.

I det följande redovisar hovrätten först den för ogiltighets- och klandergrunderna A relevanta rättsliga regleringen i lagen (1999:116) om skiljeförfarande (LSF). Sedan behandlas Achmea-domen och de slutsatser som hovrätten drar av denna dom för de frågor som är relevanta för de nyssnämnda grunderna. Därefter prövar hovrätten de i målet aktuella frågorna i dessa delar.

5.2.2 Rättsliga utgångspunkter i lagen om skiljeförfarande m.m.

Bestämmelser om när skiljedomar är ogiltiga finns i 33 § LSF.

I 33 § första stycket 1 LSF anges att en skiljedom är ogiltig om den innefattar prövning av en fråga som enligt svensk lag inte får avgöras av skiljemän. Detta uttrycks ibland på så sätt att den fråga som har prövats inte är skiljedomsmässig. Vilka frågor som får avgöras av skiljemän regleras i 1 § första stycket LSF. I den bestämmelsen föreskrivs att en tvist i en fråga som parterna kan träffa förlikning om får avgöras genom skiljedom. (Se även NJA 2012 s. 790 punkten 8 och NJA 2015 s. 438 punkten 9.)

I 33 § första stycket 2 LSF anges att en skiljedom är ogiltig om skiljedomen eller det sätt på vilket skiljedomen tillkommit är uppenbart oförenligt med grunderna för rättsordningen i Sverige (s.k. ordre public). Svensk rätt intar en restriktiv inställning till möjligheten att få en skiljedom ogiltigförklarad med stöd av denna bestämmelse.

Av förarbetena framgår att den är avsedd att omfatta endast mycket stötande fall och att den därför ytterst sällan blir aktuell att tillämpa. Skiljedomar där grundläggande rättsprinciper av materiell eller procedurmässig art har åsidosatts eller där skiljenämnden har avgjort en tvist utan att ta hänsyn till en rättsregel som är tvingande till förmån för tredje man eller ett allmänt intresse och som ger uttryck för en särskilt viktig rättsnorm har ansetts strida mot ordre public (se prop. 1998/99:35 s. 140 f. och 234 samt NJA 2015 s. 438, Heuman, Skiljemannarätt, 1999, s. 600 och Lindskog, Kommentaren till 33 § LSF, avsnitt 4.2.1, Zeteo 2018-09-07).

En grundläggande utgångspunkt är vidare att EU-rätten är en del av rättsordningen i Sverige. Såvitt gäller en tillämpning av en nationell bestämmelse om att en skiljedom ska upphävas om den strider mot grunderna för rättsordningen har EU-domstolen slagit fast att dåvarande artikel 85.1 i fördraget, som föreskrev att avtal eller beslut som hindrade konkurrensen var förbjudna och därför ogiltiga, var en grundläggande bestämmelse som var oundgänglig för att den inre marknaden skulle fungera. Enligt EU-domstolen följde av detta att om en nationell domstol hade processuella regler som innebar att en skiljedom skulle ogiltigförklaras på grund av att den stred mot grunderna för rättsordningen skulle domstolen även bifalla ett sådant yrkande grundat på att förbudet i artikel 85.1 i fördraget hade åsidosatts (Eco Swiss, C-126/97, EU:C:1999:269, punkterna 36 och 37).

EU-domstolen har i en senare...