Case nº T 5235-20 of Svea hovrätt, August 31, 2022

• Resolution Date: August 31, 2022
• Issuing Organization: Svea hovrätt

REFERAT

Stockholms tingsrätt

Samskip Multimodal B.V. förde den talan mot Hector Rail AB som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (rådmännen Céline Holmberg och Jenny Hjukström, referent, samt tingsfiskalen Emelie Norberg Kling) anförde i dom den 3 april 2020 följande.

BAKGRUND

General Contract of Use for Wagons (GCU) är ett multilateralt avtal som grundas på fördraget om internationell järnvägstrafik (COTIF 1999) samt på dess bihang CUV. GCU anger de ömsesidiga rättigheter och skyldigheter som föreligger mellan till avtalet anslutna järnvägsföretag och vagninnehavare och tillämpas utan att det särskilt behöver avtalas mellan de enskilda parterna.

RailReLease är ett nederländskt bolag som hyr ut järnvägsvagnar för godstransport. RailReLease är anslutet till GCU.

Samskip är ett nederländskt bolag som erbjuder transportlösningar via bl.a. järnväg inom Europa. Vid transporterna använder Samskip vagnar som leasas från bl.a. RailReLease.

Hector Rail är en järnvägsoperatör som bedriver järnvägstrafik i Skandinavien och Tyskland. Hector Rail är anslutet till GCU och uppträder som s.k. järnvägsföretag ("railway undertaking") enligt definitionerna i appendix 2 till GCU.

Järnvägsvagn nr - - - ("Vagnen") spårade ur och skadades på ett banområde i Göteborg den 31 mars 2016. Vagnen leasades vid tidpunkten för urspårningen av RailReLease, som i sin tur leasade ut vagnen till Samskip. Vid urspårningen framfördes vagnen av Hector Rail och var alltså i Hector Rails vård ("custody") enligt GCU.

Samskip har i målet gjort gällande att RailReLease vid tidpunkten var innehavare ("keeper") av Vagnen i enlighet med definitionen i appendix 2 till GCU. Samskip har övertagit RailReLeases krav på ersättning för skadan på Vagnen.

YRKANDEN

Samskip har yrkat att tingsrätten ska förplikta Hector Rail att till Samskip utge 98 115 euro jämte dröjsmålsränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från och med den 25 oktober 2018 till dess betalning sker.

Hector Rail har bestritt käromålet i dess helhet och har inte vitsordat något belopp som skäligt i och för sig. Hector Rail har vitsordat ränteyrkandet som skäligt i och för sig.

GRUNDER M.M.

Samskip

Vid tillfället för urspårningen var RailReLease leasetagare av Vagnen och registrerad som innehavare av den på GCU Bureaus hemsida. Vagnen användes vid den aktuella tidpunkten som transportmedel. RailReLease ska därför anses vara innehavare ("keeper") av Vagnen i enlighet med bestämmelserna i GCU, som alltså ska tillämpas i rättsförhållandet mellan RailReLease och Hector Rail. Samskip har tagit över RailReLeases anspråk mot Hector Rail på grund av den uppkomna skadan på Vagnen.

Det föreligger inte någon reklamationsskyldighet enligt GCU. Om tingsrätten skulle finna att det föreligger en reklamationsskyldighet har skadan reklamerats i tid till Hector Rail.

Hector Rail ansvarar i enlighet med art. 22 GCU för den skada som uppkom på Vagnen vid urspårningen. Hector Rail hade inte bevisat att det skulle ha varit något fel på infrastrukturen eller att urspårningen inte berodde på Hector Rail.

- - -

Hector Rail

Vid tillfället för urspårningen var inte RailReLease innehavare av Vagnen eftersom den inte användes av RailReLease själv som transportmedel, så som krävs för att någon ska utgöra innehavare enligt GCU. När Vagnen spårade ur användes den som transportmedel av Samskip.

RailReLease (eller Samskip) har inte reklamerat den uppkomna skadan i rätt tid. Reklamationsskyldighet följer av svensk rätt. Ett krav på skadestånd borde rätteligen ha framförts inom en månad från urspårningen, vilket alltså inte har skett. Både Samskip och RailReLease har därmed förlorat möjligheten att göra skadeståndskrav gällande.

Skadan orsakades inte av Hector Rail. Urspårningen orsakades av omständigheter som Hector Rail inte kunde undvika och vars följder Hector Rail inte kunde motverka, såsom bristfällig infrastruktur.

- - -

UTREDNINGEN

- - -

DOMSKÄL

- - -

Utgångspunkter för tingsrättens tolkning av GCU

Tillämplig lag

Vid tidpunkten för urspårningen gällde beträffande nationell järnvägstrafik den äldre järnvägstrafiklagen (1985:192) och för internationell tågtrafik lagen (2015:338) om internationell järnvägstrafik. Bestämmelserna i dessa lagar var till stor del dispositiva, innefattande de frågor som tingsrätten nu har att pröva. Om GCU är tillämpligt ska avtalet således tillämpas i rättsförhållandet mellan RailReLease och Hector Rail, utan hinder av den svenska lagstiftningens innehåll.

Eftersom det i målet är fråga om avtalsparter från olika länder har tingsrätten inledningsvis även att ta ställning till vilket lands lag som ska tillämpas. I GCU regleras inte frågan om vilket lands lag som ska tillämpas på avtalet. Av art. 4.2 i Rom I-förordningen följer att lagen i det land där den part som ska utföra avtalets karakteristiska prestation har sin vanliga vistelseort ska tillämpas. Hector Rail har sitt säte i Sverige. Såsom parterna får förstås har även de ansett att svensk rätt är tillämplig i målet. Tingsrätten anser därför att GCU ska bedömas utifrån svensk rätt.

Om avtalstolkning

I svensk praxis har uppställts ett antal riktlinjer för hur avtalstolkning i normalfallet ska ske. En utgångspunkt vid en tvist om hur ett avtal ska tolkas är att söka utröna vad parterna gemensamt åsyftat vid avtalsslutet. Det kan dock inte alltid göras. När individuella förhållanden inte kan fastställas eller ge ledning får tolkning eller preciseringen av avtalsvillkor bygga på objektiva grunder. Utgångspunkten är då avtalets ordalydelse. När ordalydelsen ger utrymme för olika tolkningar, liksom när ordalydelsen inte ger något besked alls, måste ledning sökas i andra faktorer. Andra relevanta tolkningsdata kan vara avtalets systematik och det aktuella avtalsvillkorets samband med övriga villkor, bakgrunden till regleringen (dvs. villkorets syfte), avtalsföremålets natur och ibland parternas ställning. Det är i allmänhet också naturligt att utgå från att ett avtalsvillkor ska fylla en förnuftig funktion och utgöra en rimlig reglering av parternas intressen. (Se NJA 2015 s. 741 p. 9 och 10 med där gjorda hänvisningar.)

Vid tolkning av standardavtal gäller enligt svensk rätt vissa särskilda principer som skiljer sig från hur andra avtal ska tolkas. I praxis har konstaterats att det vid tolkning av standardavtal kan vara svårt att fastställa en gemensam partsavsikt, även om parternas diskussioner inför avtalets ingående kan utgöra omständigheter som ger uttryck för en gemensam partsavsikt som avviker från vad som annars skulle gälla enligt detta (se NJA 2015 s. 741 p. 9). Enligt doktrin ska vid tolkningen först fastställas en objektiv tydning av standardavtalet, varvid hänsyn kan tas till syftet, en rimlig lösning eller vad som fått uttryck i dispositiva lagregler på hithörande eller angränsande områden. Därefter undersöks om det med hänsyn till individuella fakta finns särskild anledning att frångå denna innebörd. Ett skäl att frångå den objektiva innebörden kan vara att en individuell part, särskilt om det är frågan om en konsument eller åtminstone någon som inte hör tillhör ifrågavarande bransch, med fog uppfattat avtalets innebörd på annat sätt (se Adlercreutz och Gorton, Avtalsrätt II, 6 uppl., s. 68 f., samt Bernitz, Standardavtalsrätt, 9 uppl., s. 99 ff.).

Om tolkning av internationella standardavtal

Huvudregeln är att även internationella standardavtal ska tolkas i enlighet med avtalsstatutet, dvs. den rättsordning som enligt gällande lagvalsregler är tillämplig på avtalet. Enligt doktrin kan det dock finnas anledning att fundera över vilken betydelse en underliggande rättsordning ska ha om parterna har valt att använda sig av ett internationellt standardavtal. Parter som väljer ett internationellt standardavtal för att reglera ett internationellt förhållande gör normalt detta för att det är ett neutralt sätt att reglera parternas förhållanden och att parterna önskar undvika att en nationell rättsordning tillämpas på rättsförhållandet. I dessa fall bör avtalsstatutets regler appliceras med försiktighet, framför allt om inte standardavtalet innehåller någon reglering av lagval. Det ligger väsentligt närmare till hands att utgå från att avtalstexten avsetts vara fullständig och att den därför bör läggas till grund för e contrarioslut. Eftersom många standardavtal är upprättade för att få en lämplig balans i parternas risker och åtaganden är det även av vikt att domstolarna är restriktiva med kontrollerande skälighetstolkningar (se Bernitz, Kontraktsrätten, särskilt frågan om användning av standardavtal, SvJT 2001, s. 304 f., samt Hedwall, Tolkning av kommersiella avtal, 2 uppl., s. 138 f.).

Vad särskilt gäller frågan om och hur ett internationellt avtal ska fyllas ut anser Stefan Lindskog att utfyllande svensk rätt bör tillämpas med försiktighet när ett transnationellt kontrakt, som är underkastat svensk rätt, är avsett att vara heltäckande och frigjort från varje rättsordning (se Lindskog, Garantier med dokumentvillkor - kommentarer med anledning av en avhandling, JT 2014/15, s. 851, not 49).

Tingsrättens utgångspunkter vid tolkningen av GCU

GCU har tillkommit efter gemensamt arbete av parter i ett flertal olika länder och får anses utgöra ett internationellt standardavtal utan närmare koppling till svensk rätt.

I art. 2.1 GCU anges att "[GCU] shall take precedence in - - - domestic rail traffic over any national regulations that may be applicable, to the extent that this is admissible". Denna omständighet talar enligt tingsrättens mening för att GCU ska tolkas självständigt utifrån dess innehåll, oberoende av vad svensk dispositiv rätt föreskriver.

Mot bakgrund av vad som återgivits ovan angående tolkning av internationella standardavtal anser tingsrätten att GCU i det följande ska tolkas med utgångspunkt i avtalets själva innehåll och dess systematik, med mindre hänsyn tagen till andra omständigheter än vad som hade varit fallet om det hade rört sig om ett rent nationellt avtal eller standardavtal. Mot bakgrund av den starka...