Case nº M1457-21 of Mark- och miljööverdomstolen, June 09, 2022

• President: 6
• Resolution Date: June 09, 2022
• Issuing Organization: Mark- och miljööverdomstolen

REFERAT

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDE

Växjö tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2021-01-14 i mål nr M 3400-19, se bilaga A

PARTER

Klagande och motpart

Electrolux Förvaltningsaktiebolag

Ombud: Advokat M.H.

Klagande och motpart

Länsstyrelsen i Skåne län

SAKEN

Föreläggande att genomföra efterbehandlingsåtgärder på Skönna mosse på

fastigheten A i Örkelljunga kommun

__________________

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens dom och Länsstyrelsen i Skåne läns beslut den

17 juni 2019, dnr 575-24634-2017, på följande sätt.

1. Mark- och miljööverdomstolen bestämmer att Electrolux Förvaltningsaktiebolag till 75 procent ska bekosta

de i länsstyrelsens beslut angivna åtgärderna.

2. Mark- och miljööverdomstolen upphäver förordnandet om när slutrapporten ska vara länsstyrelsen till handa.

_________________

YRKANDEN M.M. I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Electrolux Förvaltningsaktiebolag (EFAB) har yrkat att Mark- och miljööverdom-stolen ska ändra mark- och

miljödomstolens dom och bestämma att de i länsstyrelsens beslut angivna åtgärderna till 10 procent ska

bekostas av EFAB (domslutet punkten 1) samt upphäva förordnandet om när slutrapporten ska vara länsstyrelsen

till handa (domslutet punkten 2).

Länsstyrelsen i Skåne län har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska bestämma att de i länsstyrelsens

beslut angivna åtgärderna ska bekostas av EFAB till 100 procent eller, i andra hand, till 76 procent.

Parterna har motsatt sig varandras ändringsyrkanden avseende punkten 1 i mark- och miljödomstolens domslut.

Länsstyrelsen har medgett EFAB:s yrkande avseende slutrapport om bolaget inte åläggs att bekosta åtgärderna

till 100 procent.

Parterna har utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som i mark- och miljödomstolen.

REMISSYTTRANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Mark- och miljööverdomstolen har inhämtat remissyttrande från Statens geotekniska institut (SGI) och

Naturvårdsverket. De har sammanfattningsvis anfört följande.

SIG

SGI anser att det är svårt att bedöma omfattningen av det skäliga ansvaret i förevar-ande mål.

Föroreningssituationen uppstod i och med att tunnorna började grävas ner i Skönna mosse och har sedan dess i

princip förvärrats årligen i takt med att tunnornas skick försämrats och föroreningar läckt ut i omgivningen.

Att för ett sådant fall finna, såsom mark- och miljödomstolen gjort, att endast den tid varunder tunnorna har

grävts ner i mossen ska vara avgörande för ansvarets omfattning, resulterar enligt SGI i att den förorenande

verksamhetstiden blir mycket kort och EFAB:s ansvar oskäligt lågt.

Detta kan inte anses stå i överensstämmelse med principen att förorenaren ska betala eller med att det är

fråga om en perdurerande skada av allvarlig art. Inte heller kan det anses stå i överensstämmelse med

lagstiftarens intention att så långt möjligt undvika att belasta statsbudgeten med kostnader för

efterbehandlingsåtgärder.

Att göra som länsstyrelsen, och lägga året för tunnornas upptäckt som grund för den förorenande verksamhetens

slutår, synes inte heller resultera i en rimlig nivå på det skäliga ansvaret. Ingen praxis finns, såvitt SGI

känner till, som stödjer ett så omfatt-ande ansvar som 100 procent i det aktuella fallet.

SGI finner vid en samlad bedömning, som utgår från tidsaspekten och att det är frågan om ett mycket toxiskt

ämne vars miljö- och hälsofarlighet var känd redan vid tiden för nedgrävningen av tunnorna samt att det var

ett omfattande bortskaffande (det uppges vara frågan om ett 80-tal tunnor), att ett efterbehandlingsansvar i

storleksordningen 50 procent kan anses skäligt. Vid denna bedömning har SGI inte enbart följt den så kallade

0/50/100-regeln. SGI anser att den regeln ger ett otillfredsställande resultat vid denna typ av tidsbegränsad

verksamhet med omfattande miljöskada som följd.

Naturvårdsverket

Det bör övervägas om det finns ett ansvar för pågående förvaring i detta mål. Varken EFAB eller länsstyrelsen

har gjort gällande att så är fallet. Naturvårdsverket ser dock att frågan kan behöva belysas då förvaring av

avfall i tunnor typiskt sett har ansetts utgöra pågående miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. miljöbalken.

Vanligtvis är det fastighetsägaren som föreläggs att vidta förebyggande åtgärder med stöd av 2 och 9 kap.

miljöbalken med anledning av en pågående förvaringsverksamhet. Det finns emellertid inte något som utesluter

att reglerna i 10 kap. miljöbalken också kan tillämpas om förutsättningarna för det är uppfyllda. Om det kan

fastställas att det föreligger ett ansvar för förvaringen av tunnorna påverkas skälighetsbedömningen i målet.

Eftersom förvaring är en pågående verksamhet kan det i sådant fall saknas anledning att jämka på grund av

tidsaspekten.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Utredningen visar att Skönna mosse är förorenad av cyanidhaltigt avfall och att för-oreningen härrör från

restprodukter från ytbehandling (cyanidslam) från AB Multos verksamhet, som pågick 1948–1973. Cyanidslammet

placerades i tunnor som svets-ades igen och grävdes ner i mossen med början under 1950-talet och som längst

till någon gång under första halvåret 1973. AB Multos samtliga rättigheter och skyldig-heter, däribland

ansvaret för att avhjälpa föroreningen, har genom fusion övergått till EFAB.

Det råder inte tvist om att EFAB enligt 10 kap. 2 § miljöbalken ansvarar för att av-hjälpa den konstaterade

föroreningen i Skönna mosse. Det råder inte heller oenighet om att de åtgärder som länsstyrelsens

föreläggande omfattar är miljömässigt motiver-ade och kostnadsmässigt rimliga. Den fråga som Mark- och

miljööverdomstolen ska ta ställning till är i vilken omfattning som EFAB ska bekosta åtgärderna.

Rättsliga utgångspunkter

En verksamhetsutövare förutsätts känna till hur verksamheten bedrivs och har bevis-bördan för att

miljöbalkens allmänna hänsynsregler iakttas. Den som har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som

medfört skada eller olägenhet för miljön ansvarar till dess skadan eller olägenheten har upphört för att

denna avhjälps i den omfattning det kan anses skäligt enligt miljöbalkens 10 kap. (Se 2 kap. 1 och 8 §§

miljöbalken.) Verksamhetsutövaren är ansvarig för det avhjälpande som ska ske. (Se 10 kap. 2 § miljöbalken.)

I detta fall tillämpas bestämmelserna i 10 kap. miljöbalken i deras lydelse före den 1 augusti 2007. Det

påverkar dock inte bedömningen här.

Som mark- och miljödomstolen har redovisat ska bestämmelserna i 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § miljöbalken

tillämpas i fråga om miljöfarlig verksamhet vars faktiska drift har pågått efter den 30 juni 1969, om

verkningarna av verksamheten alltjämt pågår vid tiden för miljöbalkens ikraftträdande (den 1 januari 1999)

och det föreligger behov av att avhjälpa skador eller olägenheter som har orsakats av verksamheten.

När ansvarets omfattning bestäms ska det beaktas hur lång tid som har förflutit sedan föroreningen ägde rum,

vilken skyldighet den ansvarige hade att förhindra framtida skadeverkningar och omständigheterna i övrigt. Om

en verksamhetsutövare visar att den har bidragit till föroreningen endast i begränsad mån, ska även detta

beaktas vid bedömningen av ansvarets omfattning. (Se 10 kap. 4 § miljöbalken.)

Tidsaspekten har i rättspraxis ofta kommit att bli den avgörande faktorn vid nämnda bedömningar (se t.ex. MÖD

2010:18, MÖD 2010:24 och MÖD 2010:45). Det kan vara svårt att få klarhet i förhållanden som ligger långt

tillbaka i tiden samtidigt som det är angeläget med förutsebarhet och enkelhet. I rättspraxis har det därför

ofta ansetts vara motiverat att tillämpa ett ansvar som utgår från att föroreningarna skett med en jämn

fördelning, t.ex. under en verksamhetstid (se t.ex. Mark- och miljööverdomstolens dom den 8 januari 2014 i

mål nr M 483-13). Som framgår av underinstansernas avgöranden har i rättspraxis ansvaret för föroreningar som

uppkommit på 1950-talet och tidigare i allmänhet jämkats till noll, därefter och fram till 1969 till hälften

och senare än det inte jämkats alls.

Sammanfattningsvis bestäms ansvarets omfattning genom en samlad skälighetsbedömning där det bl.a. kan

säkerställas att de retroaktiva effekterna av regleringen inte får orimliga konsekvenser i det enskilda

fallet.

Mark- och miljööverdomstolen gör följande bedömningar

Utredningen visar att tunnorna, i vart fall i huvudsak, grävdes ner under 1950- och 1960-talen. Det är dock

mer oklart när cyanidslammet läckte ut från tunnorna och orsakade den förorening som ska avhjälpas. Tunnorna

var förseglade varför det måste ha dröjt en ansenlig tid från det att respektive tunna grävdes ner.

Mark- och miljööverdomstolen gör i avsaknad av närmare utredning om tunnornas beskaffenhet och

förutsättningarna i övrigt följande bedömning. Oavsett om de sista tunnorna grävdes ner i mossen 1967, som

EFAB hävdar, eller om deponeringen fort-satte till dess AB Multos verksamhet upphörde 1973, vilket delar av

utredningen tyder på, talar övervägande skäl för att en väsentlig del av föroreningen uppkom först efter

1969. Det framstår vidare som osannolikt att skadan till någon beaktansvärd del upp-kom före 1960-talet. Det

är samtidigt inte uteslutet att tunnorna började läcka först 1973. Föroreningen hade då kunnat undvikas helt

eller i vart fall begränsas väsentligt om AB Multo hade agerat. I takt med att medvetenheten om faran med

deponin ökade hade åtgärder också kunnat vidtas senare för att motverka att den samlade föroreningen

förvärrades.

Mark- och miljööverdomstolen anser vid en samlad bedömning att EFAB:s ansvar bör bestämmas till 75 procent av

kostnaderna för avhjälpandeåtgärderna.

Med denna utgång är parterna överens om att förordnandet angående tidpunkt för slutrapport ska upphävas.

Mark- och miljödomstolens dom och länsstyrelsens beslut ska ändras i enlighet med detta.

Domen får enligt 5 kap. 5 § lagen (2010:921) om mark- och miljödomstolar inte överklagas.

I avgörandet har deltagit hovrättsråden Karin Wistrand, Lars Olsson, referent, och Rikard Backelin samt

tekniska rådet Yvonne Eklund.

...