Case nº T 3836-20 of Svea hovrätt, October 19, 2021

• Resolution Date: October 19, 2021
• Issuing Organization: Svea hovrätt

REFERAT

Bakgrund

C.N.A. hade vid ett tillfälle den 6 maj 2017 respektive tre tillfällen den 9 maj 2018 nekats att åka buss med Svealandstrafiken på grund av att busschaufförerna har gjort bedömningen att han och hans rullstol tillsammans översteg en vikt om 300 kg.

Rullstolar eller liknande hjälpmedel kan och får tas med på Svealandstrafikens bussar. Bussarna är utrustade med ramp eller hiss. Enligt resevillkoren får dock rullstolen tillsammans med resenären inte väga mer än 300 kg. Andra tillhandahållare av kollektivtrafik har liknande resevillkor. Svealandstrafikens busschaufförer får en genomgång av resevillkoren inom ramen för introduktionsutbildningen. Inom ramen för denna utbildning får de även instruktioner för hur ramperna och hissarna fungerar.

Det är branschpraxis att rullstolar eller liknande hjälpmedel får medtas under förutsättning att de uppfyller de gällande säkerhetsvillkoren, dvs. att de, såvitt är relevant i detta mål, inte tillsammans med resenären väger mer 300 kg. Att bussbolag tillhandahåller listor över rullstolsmodeller jämte vikter eller utbildar alla busschaufförerna beträffande elrullstolar och deras utseende och vikt är inte branschpraxis.

C.N.A. och hans rullstol väger tillsammans under 300 kg. Busschaufförerna vid Svealandstrafiken gjorde alltså felbedömningar vid de fyra tillfällena.

Västmanlands tingsrätt

Diskrimineringsombudsmannen (DO) väckte, efter medgivande enligt 6 kap. 2 § diskrimineringslagen (2008:567) från C.N.A., talan mot Svealandstrafiken AB (Svealandstrafiken) och yrkade att tingsrätten skulle förplikta Svealandstrafiken att till C.N.A. utge diskrimineringsersättning med 60 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från den 15 april 2019 till dess betalning sker.

Svealandstrafiken bestred käromålet i dess helhet, men vitsordade beloppet och sättet att beräkna ränta som skäligt i och för sig.

DO anförde följande som grund för sin talan. Svealandstrafiken har missgynnat C.N.A. genom att underlåta att vidta skäliga åtgärder för tillgänglighet. Underlåtenheten har medfört att C.N.A. inte har kunnat utnyttja kollektivtrafiken genom att åka buss mellan Kolsva och Köping den 6 maj 2017 och den 9 maj 2018. Han har inte försatts i en jämförbar situation med resenärer utan hans funktionsnedsättning. Svealandstrafiken har utsatt C.N.A. för diskriminering i strid med 2 kap. 12 § 1 diskrimineringslagen jämfört med 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen. Svealandstrafiken ska därför betala diskrimineringsersättning till C.N.A. för den kränkning som diskrimineringen har inneburit enligt 5 kap. 1 § diskrimineringslagen. I de skäliga åtgärderna för tillgänglighet har det ålegat Svealandstrafiken ett utbildningskrav för busschaufförerna beträffande elrullstolar och deras utseende och vikt. Vidare har det ålegat Svealandstrafiken att ha tillgång till listor över rullstolsmodeller jämte vikter i Svealandstrafikens bussar.

Svealandstrafiken anförde följande som grund för sitt bestridande. Svealandstrafikens agerande har inte inneburit ett sådant missgynnande av C.N.A. att det varit fråga om diskriminering enligt 2 kap. 12 § 1 diskrimineringslagen. Resevillkoren kan inte ge ledning i bedömningen av enskild passagerares vikt, och brist på annat underlag innebär att busschaufförerna nödgas göra en uppskattning. Detta innebär en risk för felbedömningar, men detta innebär dock inte att Svealandstrafiken brustit i sitt ansvar att vidta skäliga åtgärder. Inom ramen för skäliga åtgärder för tillgänglighet har det inte ålegat Svealandstrafiken ett utbildningskrav för busschaufförerna på sådan detaljnivå att elrullstolars olika vikter lärs in eller att de ska utbildas i viktbedömning av personer i rullstol. Det har inte ålegat Svealandstrafiken att ha tillgång till listor över rullstolsmodeller jämte vikter i Svealandstrafikens bussar.

Till utvecklande av sin talan anförde DO i huvudsak följande.

Den bristande tillgängligheten består i att Svealandstrafiken inte har försatt C.N.A. i en jämförbar situation med resenärer utan hans funktionsnedsättning eftersom busschaufförerna saknat nödvändig kunskap och stödmaterial för att göra viktbedömningar. C.N.A. uppfyller tillsammans med sin elrullstol Svealandstrafikens viktkrav men har nekats att resa med buss. Det innebär enligt diskrimineringslagens särskilda bevisregel (6 kap. 3 §) en presumtion för att förbudet mot diskriminering har överträtts och det är Svealandstrafiken som ska styrka sådana omständigheter som visar att diskriminering inte har skett. Svealandstrafiken har betonat att C.N.A. inte har nekats resa på grund av hans funktionsnedsättning utan på grund av felbedömningar som grundats på säkerhetsskäl. Förbudet mot diskriminering enligt 1 kap. 4 § 3 diskrimineringslagen är inte kopplat till direkt eller indirekt diskriminering. Det krävs inte något orsakssamband mellan underlåtenheten eller bristen och funktionsnedsättningen. Det är tillräckligt att konstatera att den bristande tillgängligheten medför att en person med funktionsnedsättning missgynnats genom att skäliga åtgärder för tillgänglighet inte har vidtagits.

Den bristande tillgängligheten hade kunnat undvikas om Svealandstrafiken vidtagit skäliga åtgärder. Vilka åtgärder som är skäliga att kräva av en verksamhet ska avgöras genom en helhetsbedömning i det enskilda fallet. En förutsättning för att åtgärderna ska vidtas är att det har varit praktiskt möjligt att vidta dem. I fråga om de praktiska förutsättningarna kan det inte anses skäligt att kräva en åtgärd som över huvud taget inte går att genomföra, antingen rent faktiskt eller därför att det föreligger rättsliga hinder för att den verksamhetsansvarige ska kunna vidta åtgärden (prop. 2013/14:198 s. 66 - 68 och s. 128).

Svealandstrafiken har inte vidtagit de enkla tillgänglighetsåtgärder som krävts för att C.N.A. skulle få åka med bussarna vid de tillfällen som är i fråga. De skäliga åtgärderna som Svealandstrafiken borde ha vidtagit är att busschaufförerna skulle fått någon form av utbildning om elrullstolar, deras utseende och vikt samt att de haft tillgång till stöd för viktbedömningarna.

När det gäller kunskap om elrullstolar bör busschaufförerna känna till att de flesta elrullstolar (lättviktsmodeller undantagna) väger mellan 130 och 150 kg. Det är först om den person som använder en sådan elrullstol väger över 150 kg som resenären med rullstolen riskerar att väga mer än tillåtna 300 kg. Det är några få, avancerade elrullstolsmodeller av märket Permobil som kan väga mellan 183 och 203 kg och de är lätta att känna igen om busschaufförerna har nödvändiga kunskaper. Sådana ska busschaufförerna få genom relevant utbildning.

Man kan...