Case nº T 853-18 of Supreme Court (Sweden), January 23, 2020

• Resolution Date: January 23, 2020
• Issuing Organization: Supreme Court (Sweden)

REFERAT

Gällivare tingsrätt

Girjas sameby förde talan mot staten vid Gällivare tingsrätt på det sätt som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (lagmannen Niklas Lind, f.d. lagmannen Jan Erik Oja och f.d. råd-mannen Christer Thornefors) anförde följande i dom den 3 februari 2016.

1. INLEDNING

   Enligt de senaste vetenskapliga rönen torde den samiska folkgruppen ha kom-mit till Norden kort tid efter det att den senaste istiden upphört. I likhet med vissa andra urfolk försörjde samerna sig ursprungligen som halvnomader ge-nom att jaga, fiska och samla växter och bär av olika slag.

   Renen fick med tiden en allt större betydelse för samerna. Med början på 1600-talet övergick många samer till att försörja sig i huvudsak på renskötsel. Andra levde fortfarande på jakt och fiske.

   I det område som så småningom benämndes Lule lappmark fanns i början på 1600-talet enligt då gällande skattläggning fyra samebyar; Sjokksjokk, Sirkas, Tuorpon och Jokkmokk.

   År 1647 delades Sirkas lappby i två byar. Den ena behöll namnet Sirkas. Den andra samebyn fick namnet Kaitum, sannolikt efter det sjösystem som löper i området. Denna indelning bestod till år 1887 då Kaitums sameby delades i tre samebyar, nämligen Sörkaitum, Mellanbyn och Norrkaitum.

   Genom beslut den 29 juni 1946 fastställde Kunglig Maj:ts befallningshavare i Norrbottens län Norrkaitum samebys gränser på följande sätt:

   "i norr: från Ivarstensröset över Sälkatjåkko till mynningen av Kaskasa-vagge, över Kebnekaise-topparna till Ladtjojaure och vidare efter Jukkasjärvi-Gelivare sockengräns ned till odlingsgränsen,

   i söder: från riksgränsen efter Sitasjaure till Ainajåkks (kartans Lietejokk) ut-lopp i sjön, denna bäck uppefter till Lietejåkks (kartans Ainajokk) inflöde och denna bäck uppefter till dess översta källsjö, härifrån över vattendelaren mel-lan Maitahattjåkko och Pattatjåkko till övre ändan av Kaitumjåkks västra gren, denna utefter till Kaitumsjöarna, dessa till Kaitumälven och efter denna till Killingi by, därifrån över sjöarna Saivo, Joukahaisjärvi, Kotijärvi, Ahvenjärvi och Paukijaure till Paukijåkk, efter denna till Tjautjasjaure, därifrån efter flyttnings-vägen till Kutjasjaure samt efter Kutjasjåkk till odlingsgränsen i närheten av Yli-Harrilompolo,

   i öster sträcker sig lappbyn så långt som lapparna enligt sedvanerätt plägat utsträcka sina flyttningar."

   Norrkaitums sameby bytte år 1971 namn till Girjas sameby.

   Girjas samebys åretruntmarker ligger alltså i gränsområdet mellan Gällivare kommun och Kiruna kommun på fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2:1. Samebyns åretruntmarker omfattar 3 562 kvkm, varav 3 326,1 kvkm består av land och 235,9 kvkm är vatten.

   Den aktuella fastigheten, som angetts i sin helhet ingå i Girjas samebys året-runtmarker, bildades år 1956 genom sammanläggning av ett av staten inköpt område och Gällivare kronoöverloppsmark 1:1.

   Staten erhöll lagfart på Gällivare kronoöverloppsmark 2:1 den 14 december 1956.

   I Girjas sameby finns f.n. 18 husbönder med husfolk. 120 personer är upp-tagna i renlängden för byn. Omkring 400 personer har tillhörighet till Girjas sameby.

   År 2009 väckte Girjas sameby talan mot staten angående rätten till jakt och fiske på Samebyns område ovanför odlingsgränsen, dvs. fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2:1. Sedan staten med åberopande av flera skäl yrkat att Samebyns talan skulle avvisas till följd av att rättegångshinder förelåg följde en relativt omfattande skriftväxling mellan parterna som ledde till bl.a. att Same-byn justerade sina yrkanden. Genom beslut den 17 februari 2011 ogillade tingsrätten statens invändningar om rättegångshinder. Sedan staten överklagat beslutet lämnade hovrätten inte prövningstillstånd. Tingsrättens beslut stod således fast.

2. YRKANDEN

   Girjas sameby har yrkat att tingsrätten ska fastställa

   i första hand

   att Samebyn i förhållande till staten ensam har rätt till jakt på småvilt och fiske inom Samebyns område på Gällivare kronoöverloppsmark 2:1, vilken enligt beskrivning i 32 § rennäringslagen (1971:437) utgör sådan kronomark ovanför odlingsgränsen som står under statens omedelbara disposition, och

   att staten som en konsekvens av Samebyns ensamrätt inte får upplåta jakt- och fiskerätt på området samt att Samebyn får upplåta jakt- och fiskerätt på området utan statens samtycke,

   i andra hand, om förstahandsyrkandet ogillas,

   att Samebyn och staten gemensamt innehar rätten till jakt på småvilt och fiske på det angivna området och att jakt- och fiskerätt inom området får upp-låtas endast gemensamt av Samebyn och staten.

   Staten har bestritt bifall till Samebyns talan.

3. GRUNDER

   Samebyn

   Samer har under lång tid brukat det område som talan avser. Bruket har gett upphov till en exklusiv egendomsrätt i form av ensam rätt till jakt och fiske på Området. I vart fall har bruket gett upphov till att Samebyn och staten gemen-samt har rätt till jakt på småvilt och fiske på Området.

   Samebyns rätt har sin grund i följande alternativa omständigheter.

   Samebyns ensamrätt eller med staten delade rätt följer direkt av rennäring-slagen. Lagen erkänner alltså samernas ursprungliga rätt till jakt och fiske på Området.

   Samebyns ensamrätt eller med staten delade rätt till jakt och fiske grundas på att samer som urfolk har bedrivit renskötsel inom Området.

   Samebyns ensamrätt eller med staten delade rätt till jakt och fiske följer av samernas bruk av en viss fastighet - i detta fall Gällivare kronoöverloppsmark 2:1, oavsett om detta bruk betecknas som urminnes hävd eller sedvana.

   Den nuvarande regleringen utgör intrång i Samebyns ensamrätt och strider därmed mot egendomsskyddet i 2 kap. 15 § RF och diskrimineringsförbudet i 2 kap. 12 § samma lag. Under alla förhållanden strider regleringen mot egen-domsskyddet i artikel 1 protokoll nr 1 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna i förening med diskrimineringsförbudet i artikel 14.

   Staten

   Statens rätt och samernas rätt

   Staten är lagfaren ägare till fastigheten Gällivare kronoöverloppsmark 2:1 där Området befinner sig. I sin egenskap av fastighetsägare har staten jakträtten och fiskerätten på Området. Staten uppträder i målet som markägare. Målet handlar om påstådda inskränkningar i statens äganderätt till fastigheten.

   Den samiska befolkningen har på det sätt som anges i rennäringslagen en sedvanerättsligt grundad rätt till renskötsel inom det s.k. renskötselområdet. I renskötselrätten ingår en rätt för den samiska befolkningen att jaga och fiska för att tillgodose sina behov.

   Renskötselrätten har uttömmande reglerats i rennäringslagstiftningen.

   Lagtolkningsgrunden och påståendet att det är samernas rätt som upplåts till andra

   Samebyn har påstått att rennäringslagen ska tolkas så att Samebyn har ensamrätt till jakt och fiske på sitt område. Nära anslutning till denna tolkningsfråga har Samebyns påstående att staten inte har någon egen rätt att jaga och fiska på Området, och att den upplåtelse av rätt att jaga och fiska som kan ske till tredje man enligt vissa bestämmelser i rennäringslagen avser samernas egen rätt. I anslutning till detta har Samebyn påstått att staten först år 1987 har gjort gällande egen jakt- och fiskerätt på marken ovan odlingsgränsen.

   Staten bestrider angivna påståenden. Rennäringslagen har sin bakgrund i 1886 års renbeteslag och dess efterföljare, 1898 och 1928 års renbeteslagar. Varken lagstiftningshistorien, förarbetena eller lagtexten ger något stöd för påståendet att lagen ger Samebyn ensamrätt till jakt och fiske på Området, eller en med staten gemensam rätt. Tvärtom finns det i såväl lagstiftningshistorien som lagtext och förarbeten ett starkt stöd för att renskötselrätten innehåller endast en mera begränsad rätt till jakt och fiske, inte bara på enskild mark inom renskötselområdet, utan också på statlig mark.

   Vid olika tillfällen framställda anspråk från samisk sida på ensamrätt till jakt och fiske har konsekvent avvisats av lagstiftaren, tydligast i förarbetena till 1971 års lag.

   Uttryck för statens anspråk på den jakt- och fiskerätt som tillkommer en fas-tighetsägare i allmänhet finns både i förarbetena till 1886 års rennäringslag och i en rad offentliga utredningar under tiden 1922 - 1952 rörande jakten och fisket på statens marker.

   Samiskt bruk av Området genom renskötsel, jakt och fiske

   Det saknas anledning till antagande att det har förekommit någon nämnvärd samisk aktivitet i Området före mitten av 1700-talet, då Kaitums sameby dela-des i byarna Norra Kaitum och Södra Kaitum.

   Staten bestrider i allt fall att samer i nämnvärd omfattning har uppehållit sig på Området före expansionen av den storskaliga tamrenskötseln och således före omkring år 1600.

   Fornfynd är svårtolkade när det gäller att fastställa samisk förekomst i förhi-storisk tid i detta sammanhang.

   God tro - invändningar från staten

   Samebyn har påstått att samer genom renskötsel, jakt och fiske har brukat Området i god tro och utan invändningar från statens sida. Samebyn kan omöj-ligen ha föreställt sig att staten har varit införstådd med att Samebyn har haft ensamrätt till jakt och fiske på Området, eller en med staten gemensam rätt. Anspråk på ensamrätt har avvisats i olika sammanhang.

   Konkurrens

   Staten bestrider påståendet att samer inte har varit utsatta för konkurrens om jakten och fisket på Området genom tiderna. Om man ser till renskötselområ-det i stort har lapparna under århundraden varit utsatta för konkurrens om jakten och fisket. Enligt härskande uppfattning var birkarlarna jägare och han-delsmän. I denna egenskap konkurrerade de med lapparna. Redan under 1300-talet och långt in på 1700-talet förekom det att svensk befolkning vid Östersjökusten företog jakt- och fiskefärder upp längs älvarna. Det måste antas att detta gällt även inom Området.

   Även om statens inställning genomgående har varit att resurserna räckte till för både lappar och nybyggare, har i praktiken en viss konkurrens om jakten och fisket funnits mellan dem, i nämnvärd omfattning från och med mitten av 1700-talet.

   Jakten och fisket

   Man måste i detta avseende skilja...