Case nº UM2352-20 of Migrationsöverdomstolen, June 30, 2020

President:1
Resolution Date:June 30, 2020
Issuing Organization:Migrationsöverdomstolen
SUMMARY

Det saknas förutsättningar enligt artikel 8.3 d i mottagandedirektivet för att ta och hålla en asylsökande i förvar med stöd av utlänningslagen när denne inte hölls i förvar som ett led i ett återvändandeförfarande, som omfattas av återvändandedirektivet, vid tidpunkten för asylansökan. Utlänningslagens bestämmelser om förvar ger vidare inte samma möjligheter till förvar som mottagandedirektivet. ... (see full summary)

 
FREE EXCERPT

REFERAT

KD ansökte om asyl i Sverige första gången i oktober 2017. Migrationsverket registrerade honom senare som avviken och avskrev hans ärenden om bl.a. uppehållstillstånd och utvisning i april 2018. KD har därefter sökt asyl på nytt såväl i Sverige som i andra europeiska länder och då uppträtt under olika identiteter. Efter att ha överförts från Danmark till Sverige i enlighet med Dublinförordningen (förordning [EU] nr 604/2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat [omarbetning]) uppsökte han den 21 januari 2020 en av Migrationsverkets förvarsenheter och uppgav att han ville söka asyl. Migrationsverket beslutade samma dag att ta honom i förvar med stöd av 10 kap. 1 § andra stycket 2 samt tredje stycket utlänningslagen (2005:716). KD:s asylansökan registrerades dagen efter. Den 2 februari 2020 beslutade Migrationsverket bl.a. att avslå KD:s ansökan om uppehållstillstånd och att avvisa honom ur Sverige samt hålla kvar honom i förvar.

KD överklagade Migrationsverkets beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2020-02-14, ordförande Andreevska), som i det nu överklagade avgörandet som handläggande myndighet beslutade att hålla honom kvar i förvar. Migrationsdomstolen fann att det fanns grund för fortsatt förvar enligt bestämmelserna i utlänningslagen samt förde i övrigt fram bl.a. följande. KD överfördes till Sverige från Danmark den 21 januari 2020 i enlighet med Dublinförordningen. Han befann sig vid denna tidpunkt olagligt i Sverige och omfattades därmed av återvändandedirektivet (direktiv 2008/115/EG om gemensamma normer och förfaranden för återvändande av tredjelandsmedborgare som vistas olagligt i medlemsstaterna). Den 22 januari 2020 ansökte han om asyl och kom därmed att omfattas av mottagandedirektivet (direktiv 2013/33/EU om normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd [omarbetning]). Det kan rimligen antas att han lämnade in en asylansökan enbart för att försena eller hindra verkställigheten av ett beslut om återsändande. Det finns därmed även grund för förvar enligt mottagandedirektivet.

KD överklagade beslutet och yrkade att beslutet om förvar skulle upphävas alternativt att han skulle ställas under uppsikt. Han förde fram bl.a. att det inte fanns tillräckligt underlag för att bedöma att asyl sökts uteslutande i syfte att fördröja eller försena en eventuell verkställighet och att han inte medvetet hade avvikit från sina asylprocesser i Sverige eller Tyskland.

Migrationsverket fick tillfälle att yttra sig och förde fram bl.a. följande. De nationella förutsättningarna för förvar är uppfyllda. Frågan är om det också finns EU-rättsligt stöd för beslutet om förvar. En grundläggande förutsättning för att det ska finnas grund för förvar med stöd av artikel 8.3 d i mottagandedirektivet är att asylansökan kommer in under en period då sökanden hålls i förvar med stöd av återvändandedirektivet. Migrationsverket instämmer i det aktuella fallet i migrationsdomstolens bedömning att klaganden hölls i förvar med stöd av återvändandedirektivet när asylansökan gavs in. Migrationsverket bedömer även att övriga förutsättningar i artikel 8.3 d i mottagandedirektivet är uppfyllda. Att KD de facto har avvikit från asylprocessen...

To continue reading

REQUEST YOUR TRIAL