Case nº UM17559-18 of Migrationsöverdomstolen, June 14, 2019

• President: 1
• Resolution Date: June 14, 2019
• Issuing Organization: Migrationsöverdomstolen

REFERAT

A sökte asyl i Sverige i april 2015 och åberopade att hon hade lämnat sitt hemland Eritrea illegalt och deserterat från nationaltjänsten. Migrationsverket beslutade den 5 juli 2017 att avslå A:s ansökan om asyl och utvisa henne ur Sverige. Som skäl för beslutet förde verket fram bl.a. följande. A har gjort sannolikt att hon lämnat Eritrea illegalt och att hon har deserterat från pågående militärtjänstgöring. Hon har därför gjort sannolikt att hon riskerar förföljelse på grund av en tillskriven politisk uppfattning som regimmotståndare. Med hänsyn till kvinnors utsatthet inom den militära delen av nationaltjänstgöringen riskerar hon även förföljelse på grund av sin könstillhörighet som kvinna. Hon kan inte vända sig till myndigheterna i landet för att söka skydd och hon kan inte heller fly till någon annan del av Eritrea. A är därför flykting. Med hänsyn till att hon riskerar att utsättas för kroppsstraff, tortyr eller annan omänsklig eller förnedrande behandling är hon även alternativt skyddsbehövande.

A har inom ramen för den obligatoriska nationaltjänstgöringen arbetat som vakt på den femte polisstationen i Asmara. Den eritreanska regimens agerande på bl.a. den femte polisstationen i Asmara utgör brott mot mänskligheten. A har bevittnat misshandel av frihetsberövade och uppgett att tortyr av fångarna utförs av polisstationens överordnade. Det är därför uppenbart att hon har haft kännedom om de övergrepp som begicks där och att hennes arbetsuppgifter underlättade de brottsliga handlingarna. Det finns därför synnerlig anledning att anta att A, genom att övervaka frihetsberövade personer, i väsentlig mån har medverkat till förövandet av brott mot mänskligheten. Arbetsuppgifterna utfördes visserligen under hot om straff. A har dock beviljats flera permissioner men valde att fly först vid det tillfället när det förelåg fara för att hon själv skulle bli bestraffad på grund av att en fånge rymde under hennes vaktpass. Hon kunde då med relativ lätthet resa i landet med hjälp av ett gammalt studentkort. Hon har därför inte sökt varje rimligt alternativ för att undvika delaktighet i de brott som begåtts. Arbetet har inte utövats under tvång i den internationella straffrättens mening. Det finns därför inga förmildrande omständigheter som befriar A från ansvar. Hon ska därmed uteslutas från att anses som flykting enligt 4 kap. 2 b § utlänningslagen (2005:716). Av samma skäl ska hon också uteslutas från att anses som alternativt skyddsbehövande.

Med hänsyn till att A riskerar förföljelse vid ett återvändande till Eritrea finns det i nuläget ett hinder mot att verkställa utvisningsbeslutet. Verkställighetshindret är dock inte bestående. A beviljas därför ett tidsbegränsat uppehålls- och arbetstillstånd enligt 5 kap. 11 § utlänningslagen under ett år på grund av tillfälligt hinder mot verkställigheten.

A överklagade Migrationsverkets beslut och yrkade att hon skulle beviljas uppehållstillstånd som flykting eller alternativt skyddsbehövande och resedokument.

Förvaltningsrätten i Malmö, migrationsdomstolen (2018-09-28, ordförande Brändström samt tre nämndemän), avvisade yrkandet om uppehållstillstånd, upphävde det överklagade beslutet och förklarade att A var flykting och berättigad till resedokument. Domstolen yttrade bl.a. följande. Det står klart att A har medverkat till ett brottsligt handlande och att hon kan åläggas ett individuellt ansvar. A har dock blivit fängelsevakt på grund av nationaltjänsten och hennes möjlighet att avsluta denna får anses vara obefintlig. Under sådana förhållanden är det svårt att lägga A till last att hon, trots permissioner och möjlighet att resa inom Eritrea, inte lämnat hemlandet tidigare. Att hon inte begärt omplacering eller på något annat sätt försökt förändra sin situation kan inte heller få en avgörande betydelse eftersom det handlade om tvångsarbete förenat med allvarliga sanktioner. Vidare saknas det belägg för att A inte skulle straffas omedelbart om hon exempelvis misskötte sitt arbete. Vid en sammantagen bedömning ska A befrias från ansvar.

Migrationsverket överklagade domen och yrkade att verkets beslut skulle fastställas samt vidhöll att A inte kunde beviljas ansvarsfrihet på grund av tvång.

A ansåg att överklagandet skulle avslås och förde fram i huvudsak följande. Det har begåtts brott på hennes arbetsplats på polisstationen men hon har inte något individuellt ansvar för dessa brott oavsett om hon genomförde sina arbetsuppgifter eller vägrade att utföra order. Hennes handlingar har inte haft en substantiell effekt för brottens genomförande. Hon har inte skadat någon själv och hon har inte haft något uppsåt vad gäller brotten. Hon har utfört tjänstgöringen mot sin vilja. Hon placerades där utan ansvar för någon underordnad. Hon var medveten om att kvinnor som inte följer order utsätts för våldtäkt eller annan förnedrande behandling. Hon tvingades fly eftersom hon vägrade att skjuta en fånge som rymde under hennes arbetspass och därför riskerade hon att bestraffas.

Kammarrätten i Stockholm, Migrationsöverdomstolen (2019-06-14, Linder, Gullfeldt, referent, och Hjulström / föredragande Vingstedt Edh), yttrade:

1. Vad målet gäller

   Huvudfrågan i målet är om en utlänning som, inom ramen för nationaltjänstgöringen i Eritrea arbetat som fångvaktare på en polisstation där det förekommit tortyr, gjort sig skyldig till brott mot mänskligheten och därmed ska anses utesluten från att vara flykting. Om så är fallet aktualiseras även frågan om ansvarsfrihet på grund av tvång.

   En förutsättning för att frågan om uteslutning ska bli aktuell är att utlänningen i fråga bedöms vara flykting. Migrationsöverdomstolen instämmer i underinstansernas bedömning att A uppfyller...