Case nº Ö 1525-17 of Supreme Court (Sweden), March 13, 2018

• Resolution Date: March 13, 2018
• Issuing Organization: Supreme Court (Sweden)

REFERAT

Göteborgs tingsrätt

Under en företagsrekonstruktion rörande Stampen Local Media AB fattade rekonstruktören beslut om ersättning enligt lönegarantilagen till ett antal av bolagets anställda, bland dem M.B., L.H., L.L., D.B. och A.A.

Staten genom Tillsynsmyndigheten i konkurser väckte vid Göteborgs tingsrätt talan mot M.B., L.H., L.L., D.B. och A.A. och yrkade att tingsrätten skulle fastställa att respektive arbetstagare inte hade rätt till ersättning efter visst angivet datum eller för viss angiven tid i bolagets rekonstruktion.

Arbetstagarna yrkade att tingsrätten skulle avvisa Tillsynsmyndighetens talan.

Tillsynsmyndigheten bestred avvisningsyrkandena.

M.B., L.H., L.L. och D.B. anförde i huvudsak följande till stöd för sin talan i avvisningsfrågan.

Enligt 34 § lönegarantilagen (1992:497) kan den som erhållit garantibelopp bli återbetalningsskyldig om denne genom oriktiga uppgifter eller på annat sätt har orsakat att garantibeloppet har betalats ut med för stort belopp. Om någon i annat fall tagit emot garantibelopp obehörigt eller med för högt belopp och skäligen bort inse detta kan återbetalning också aktualiseras.

34 § lönegarantilagen ska betraktas som uttömmande ifråga om när återbetalningsskyldighet kan aktualiseras. Krav på återbetalning kan endast framställas av den länsstyrelse som betalat ut lönegarantibeloppet. För återbetalning krävs inte att staten dessförinnan fört talan om överprövning. För det fall staten skulle få framgång med sin talan om fastställelse, innebär det inte att arbetstagaren automatiskt blir återbetalningsskyldig. En lönegarantitvist som drivs av staten har därför oftast karaktären av principtvist.

Mål om lönegaranti ska handläggas enligt de regler som gäller för tvistemål i allmänhet. Det innebär att en fastställelsetalan måste uppfylla de kriterier som framgår av 13 kap. 2 § RB. Av 13 kap. 2 § första stycket RB följer att en fastställelsetalan måste avse frågan om ett rättsförhållande består eller inte. Det måste röra sig om ett konkret rättsligt förhållande, eller avsaknaden av ett rättsligt förhållande mellan parterna, och det måste finnas tillräcklig anknytning till en rättsföljd. Ekelöf har sammanfattat förutsättningarna för fastställelsetalan med att det ska (1) vara fråga om ett visst konkret rättsförhållande, varav följer att man inte kan föra talan enbart om lagtolkning in abstracto, även om behov av prejudikat skulle finnas, (2) viss osäkerhet om rättsläget ska råda och (3) ovissheten måste lända käranden till förfång (Rättegång II s. 111 f. upplaga 8).

I förevarande mål kan inte staten kräva återbetalning oavsett målets utgång. Staten saknar ekonomiskt intresse i målet och en eventuell fastställelse av statens yrkande kan inte föranleda en senare fullgörelsetalan. Statens talan i målet ska därför betraktas som en principtvist och en sådan är inte tillåten enligt 13 kap. 2 § RB.

Tillsynsmyndigheten anförde i huvudsak följande i de olika målen.

30 § lönegarantilagen utgör en specialreglering i förhållande till 13 kap. 2 § RB. Statens fastställelsetalan ska därför inte prövas enligt 13 kap. 2 § första stycket RB, utan enligt 30 § lönegarantilagen i enlighet med vad 13 kap. 2 § tredje stycket RB föreskriver. Statens fastställelsetalan är därmed inte underkastad kraven enligt 13 kap. 2 § första stycket RB och det föreligger därför inte grund för att avvisa talan i målet.

Syftena med att införa möjlighet för staten att överklaga en rekonstruktörs beslut i och med 30 § lönegarantilagen, var dels att det skulle skapas praxisbildning beträffande tillämpningen av lönegarantilagen, dels att staten som tillsynsmyndighet skulle kunna ingripa mot felaktig tillämpning av lönegarantilagen. Då staten i förevarande fall har en annan åsikt om rättsläget än rekonstruktören, är det påkallat att tingsrätten prövar målet i praxisbildande syfte. Vidare skulle en effektiv tillsyn för staten inte vara möjlig om prövning enligt 30 § lönegarantilagen ej var tillåten i tingsrätten. Det ligger därmed också i allmänhetens intresse att tingsrätten prövar målet.

Vidare ska 30 § och 34 § lönegarantilagen inte läsas ihop. Följden av att kriterierna enligt 34 § lönegarantilagen före-ligger, är att länsstyrelsen kan besluta om återbetalning av utbetald lönegaranti. Detta måste innebära att syftet med 30 § lönegarantilagen var att staten skulle kunna väcka talan beträffande beslut som är oriktiga på annat sätt än som framgår av 34 § lönegarantilagen. Om talan endast kunde väckas mot arbetstagare enligt kriterierna i 34 § lönegaran-tilagen, skulle det i praktiken innebära att 30 § lönegarantilagen var obrukbar. Detta kan omöjligt ha varit lagstiftarens avsikt. Vad staten har att få prövat enligt 30 § lönegarantilagen är huruvida (arbetstagaren) har rätt till lönegaranti, oberoende av om länsstyrelsen enligt bestämmelsen i 34 § lönegarantilagen kan komma att besluta om återbetalning.

I målet mellan Tillsynsmyndigheten och A.A. redovisade parterna på ömse sidor ståndpunkter i avvisningsfrågan som överensstämmer med vad som anfördes i de övriga målen.

Tingsrätten (rådmannen Mats Hagelin) anförde i likalydande beslut i målet angående A.A. den 18 oktober 2016 och i målen angående M.B., L.H., L.L. och D.B. den 18 november 2016 följande.

SKÄL

Av 13 kap. 2 § första stycket RB följer att talan om fastställelse huruvida visst rättsförhållande består eller inte består, får upptas till prövning om ovisshet råder om rättsförhållandet och denna ovisshet är käranden till förfång. Genom lönegarantilagens regler har rekonstruktören bemyndigats att fatta beslut om utbetalning av lönegarantimedel, beslutet är således att betrakta som myndighetsutövning. Statens talan i detta mål syftar till att fastställa huruvida detta beslut är materiellt korrekt eller inte. Statens fastställelsetalan syftar därmed till en indirekt normprövning. En sådan talan är inte tillåten enligt 13 kap. 2 § första stycket RB, något parterna för övrigt förefaller vara ense om. Slutsatsen härav är därför att statens talerätt i målet är helt avhängig att 30 § lönegarantilagen ska anses vara en sådan bestämmelse som avses i 13 kap. 2 § tredje stycket RB, där det stadgas att fastställelsetalan "må" föras även i andra fall om det framgår av lag.

I 30 § lönegarantilagen anges att staten, genom Tillsynsmyndigheten får "väcka talan" mot arbetstagaren. Detta kan jämföras med lagstiftning på immaterialrättens område (se bl.a. 9 kap. 63 § patentlagen, 16 och 41 § mönsterskyddslagen) där det uttryckligen stadgas om möjlighet att föra fastställelsetalan. I förarbetena till lönegarantilagen (prop. 1991/92:139 s. 35 och 51) omnämns förvisso praxisbildning som ett motiv för bestämmelsen och det kan med visst fog befaras att om fastställelsetalan inte tilläts skulle detta syfte inte uppnås. I avsaknad av uttryckligt lagstöd samt med beaktande av lönegarantilagens karaktär av social skyddslagstiftning bör det likväl inte komma ifråga att tillerkänna staten en rätt till fastställelsetalan som går utöver vad som följer av rättegångsbalkens bestämmelser. Statens talan ska därför avvisas.

SLUT

Statens talan avvisas.

Hovrätten för Västra Sverige

Staten genom Tillsynsmyndigheten i konkurser överklagade tingsrättens fem beslut i Hovrätten för Västra Sverige och yrkade att hovrätten skulle undanröja besluten och återförvisa målen till tingsrätten för fortsatt handläggning. Till stöd för detta anförde Tillsynsmyndigheten (TSM) i huvudsak följande. Bestämmelsen i 30 § lönegarantilagen måste tolkas i ljuset av övriga bestämmelser i lönegarantilagen, syftet med TSM:s överklaganderätt och rollfördelningen mellan förvaltare/rekonstruktör, TSM och länsstyrelsen. En sådan tolkning kan inte leda till en annan slutsats än att 30 § lönegarantilagen är en sådan specialbestämmelse som avses i 13 kap. 2 § tredje stycket RB. Om 30 § lönegarantilagen inte bedöms vara en sådan bestämmelse, finns ingen möjlighet för staten att använda sig av överklaganderätten eftersom statens talan inte uppfyller kraven i 13 kap. 2 § första stycket RB. Detta skulle innebära att TSM inte har möjlighet att utöva tillsyn över förvaltares och rekonstruktörers lönegarantihantering genom att få riktigheten i lönegarantibeslut prövad.

De fem arbetstagarna motsatte sig ändring av tingsrättens beslut. Det fanns enligt dem inte något stöd i lagtext eller förarbeten för att syftet med 30 § lönegarantilagen skulle vara att utvidga området för vad som är möjligt att pröva genom en fastställelsetalan på det sätt som anges i 13 kap. 2 § tredje stycket RB.

Hovrätten (hovrättslagmannen Eva...