Case nº UM8877 13 of Migrationsöverdomstolen, March 24, 2015

• President: 1
• Resolution Date: March 24, 2015
• Issuing Organization: Migrationsöverdomstolen

REFERAT

Migrationsverket beslutade den 4 november 2010 att avslå A:s ansökan om uppehålls- och arbetstillstånd och statusförklaring samt att utvisa henne ur Sverige. A:s skyddsskäl bedömdes inte vara tillräckliga för att hon skulle anses vara skyddsbehövande. Hennes gångsvårigheter, astma, smärta i ena sidan, benskörhet, lunginfektion, låga blodtryck, hörselbesvär, njurproblem och magkramper bedömdes vidare inte utgöra synnerligen ömmande omständigheter. Beslutet överklagades till migrationsdomstolen. När det gäller hälsoproblem anförde A, i tillägg till tidigare, problem med blodfetter, knäartros och Alzheimers. Migrationsdomstolen avslog överklagandet i dom den 31 oktober 2011och Migrationsverkets beslut vann därefter laga kraft när Migrationsöverdomstolen den 16 mars 2012 beslutade att inte bevilja prövningstillstånd. A har därefter vid två tillfällen anmält verkställighetshinder enligt 12 kap. 18 § utlänningslagen (2005:716) på grund av sitt hälsotillstånd utan att Migrationsverket har beviljat uppehållstillstånd.

A har i nu aktuell ansökan anfört att det finns hinder mot att verkställa utvisningsbeslutet enligt 12 kap. 18 och 19 §§ utlänningslagen med hänvisning till att hennes hälsotillstånd är så allvarligt att en verkställighet skulle utgöra omänsklig och förnedrande behandling i den mening som avses i artikel 3 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

Migrationsverket ansåg att en verkställighet av utvisningsbeslutet inte skulle utgöra en kränkning av nämnda artikel och beslutade att inte bevilja uppehållstillstånd med stöd av 12 kap. 18 § utlänningslagen. Migrationsverket har därefter i ett beslut den 28 oktober 2013 funnit att de anförda omständigheterna inte heller kunde antas utgöra ett sådant bestående hinder mot verkställighet som avses i 12 kap. 1 3 §§ utlänningslagen och därför saknades förutsättningar för att ta upp frågan om uppehållstillstånd till ny prövning med stöd av 12 kap. 19 § utlänningslagen.

Det sistnämnda beslutet överklagades till Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2013-11-26, ordförande Gullfeldt), som avslog överklagandet. Som skäl för avgörandet anfördes bl.a. följande. Vid bedömningen av om en ny prövning ska beviljas ska hänsyn inte tas till utlänningens familjeförhållanden, hälsotillstånd och anpassning till Sverige. Det som A har anfört kan i huvudsak härledas till hennes hälsotillstånd. Vad som i övrigt framkommit visar inte att det finns skälig anledning att anta att hon skulle löpa risk att utsättas för behandling som avses i 12 kap. 1 3 §§ utlänningslagen vid ett återvändande till hemlandet.

A yrkade att målet skulle visas åter till Migrationsverket för ny prövning av frågan om uppehållstillstånd. Till stöd för sin talan framförde hon bl.a. följande. Hon är allvarligt sjuk och behöver omfattande och regelbunden medicinering samt omvårdnad av sina anhöriga i Sverige. Hennes hälsotillstånd har försämrats avsevärt sedan beslutet om utvisning vann laga kraft, vilket innebär att det finns hinder mot verkställighet. Den 16 maj 2014 blev hon tvungen att uppsöka akut sjukvård på grund av en astmaattack med ett livshotande tillstånd som följd. Efter att hon drabbats en av en hjärtinfarkt den 31 januari 2015 vårdades hon återigen på sjukhus. Hon kan inte ta hand om sig själv och behöver hjälp med alla dagliga göromål. Hon är helt beroende av sönernas tillsyn och vård för sin överlevnad. Om hon utvisas till Iran kommer hon inte att få tillgång till nödvändig vård och medicinering. Sanktionerna mot landet har fått allvarliga konsekvenser för sjukvården och tillgången till medicin. I Iran saknar hon dessutom sjukförsäkring och anhöriga som kan hjälpa henne. Om hon utvisas dit kommer hon att bli ensam och sängbunden, vilket kommer att försämra hennes tillstånd ytterligare. Eftersom hon inte kan få nödvändig hjälp eller sina grundläggande behov tillgodosedda finns det en allvarlig risk att hon avlider kort efter ankomsten. Den situation hon kommer att möta vid ett återvändande måste likställas med omänsklig behandling i den mening som avses i artikel 3 i Europakonventionen. Det står även klart att verkställigheten i sig är att anse som sådan omänsklig behandling. Om utvisningen verkställs och hon skiljs från sina anhöriga skulle det innebära fara för hennes liv, eftersom hon med all sannolikhet skulle drabbas av ett svårt ångestanfall med andningssvårigheter och hjärt- och cirkulationspåverkan. Om hennes hälsotillstånd inte beaktas vid en prövning enligt 12 kap. 19 § utlänningslagen får hon inte möjlighet att överklaga prövningen trots att den rör en fundamental rättighet. Hon tillförsäkras då inte heller unionsrättens processuella garantier.

A lämnade in bl.a. läkarintyg...