Case nº T 1226-19 of Supreme Court (Sweden), March 16, 2020

• Resolution Date: March 16, 2020
• Issuing Organization: Supreme Court (Sweden)

REFERAT

Södertörns tingsrätt

C.W. förde vid Södertörns tingsrätt talan mot staten genom Tillsynsmyndigheten i konkurser på det sätt som framgår av tingsrättens dom.

Tingsrätten (chefsrådmannen Per Backström, rådmannen Kian Amraée och tingsf iskalen Sof iane Anaya) anförde följande i dom den 2 mars 2018.

BAKGRUND

C.W. var tidigare anställd i Nynäs Bygg & Takservice AB. I samband med att C.W. sades upp från sin anställning träffades en överenskommelse, den 31 januari 2017, mellan honom och bolaget gällande inarbetade semesterförmåner. Överenskommelsen innebar bl.a. att bolaget skulle betala ut semesterersättning till honom per den 31 mars 2017. C.W:s fordran på semesterersättning uppgår till 118 800 kr.

Den 13 april 2017 beslutade Södertörns tingsrätt om företagsrekonstruktion i Nynäs Bygg & Takservice AB och utsåg i samband med detta en rekonstruktör. Den 4 maj 2017 beslutade tingsrätten att företagsrekonstruktionen skulle upphöra då bolagets företrädare inte hade inställt sig till borgenärssammanträde. Den 5 maj 2017 anmälde C.W. krav på lönegaranti om 79 200 kr till rekonstruktören, vilket motsvarade det återstående utrymmet i lönegarantin för hans del. Den 7 juni 2017 beslutade rekonstruktören att avslå C.W:s begäran om lönegaranti. Avslagsbeslutet motiverades med att arbetsgivaren hade motsatt sig kravet. Den 12 juni 2017 inkom en ansökan om konkurs avseende bolaget. Genom beslut den 14 juni 2017 försattes bolaget i konkurs av Södertörns tingsrätt.

Tvist har nu uppstått mellan C.W. och staten om huruvida han har rätt till lönegarantiersättning. Parterna har förklarat sig överens om att tvistefrågorna i målet rör dels rekonstruktörens behörighet att fatta aktuellt beslut om lönegaranti, dels huruvida C.W. anmält sitt krav på lönegaranti för sent.

För det fall tingsrätten skulle komma fram till att rekonstruktören varit behörig att fatta beslut om lönegaranti samt att C.W. inte anmält sitt krav för sent har staten gått med på att betala vad C.W. begärt i målet.

Parterna har inte lagt fram någon bevisning.

BEGÄRAN OCH INSTÄLLNING

C.W. har begärt att tingsrätten ska besluta att staten till honom ska betala 79 200 kr plus ränta på beloppet enligt 6 § räntelagen från den 31 mars 2017.

Staten har motsatt sig C.W:s begäran, men godtagit det begärda beloppet och sättet att beräkna ränta som rimligt i och för sig.

- - -

GRUNDER

C.W.

C.W:s fordran på semesterersättning har förfallit till betalning. Semesterersättningen skulle därmed enligt 12 § fjärde stycket förmånsrättslagen (1970:979) ha omfattats av förmånsrätt om rekonstruktionsbolaget hade försatts i konkurs. Eftersom C.W. har en förfallen fordran mot rekonstruktionsgäldenären som skulle ha omfattats av förmånsrätt i händelse av konkurs följer av 7 § andra stycket lönegarantilagen att ersättning ska betalas från lönegarantin.

Rekonstruktören har varit behörig att fatta beslut i lönegarantifrågan även om rekonstruktionen var avslutad när C.W. framställde sitt krav. Någon tidsfrist för när begäran om lönegaranti ska anmälas till rekonstruktören f inns inte och C.W. har därmed inte heller framställt sitt krav för sent.

Staten

För att lönegaranti ska utgå för en fordran krävs att bolaget är under företagsrekonstruktion eller i konkurs. Rekonstruktörens behörighet att fatta beslut upphör när företagsrekonstruktionen upphör och rekonstruktören är inte behörig att fatta nya beslut om lönegaranti efter denna tidpunkt. Rekonstruktörens avslagsbeslut fattades efter att företagsrekonstruktionen hade upphört. På grund av rekonstruktörens bristande behörighet saknar det aktuella avslagsbeslutet rättslig verkan och det kan inte heller omprövas. Bolaget var vidare inte under företagsrekonstruktion när C.W. anmälde sitt krav på lönegaranti till rekonstruktören. Slutpunkten för när lönegaranti får betalas ut är vid företagsrekonstruktionens upphörande. Eftersom C.W. anmält sitt krav på lönegaranti för sent har han inte rätt till lönegaranti.

PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

- - -

DOMSKÄL

Tingsrättens slutsatser

Tingsrätten har kommit fram till att företagsrekonstruktören har varit behörig att fatta beslut om lönegaranti och att C.W. inte har framställt sitt krav på lönegaranti för sent. Tingsrätten har till följd av detta funnit att C.W:s begäran ska godtas. Skälen för det är följande.

Rekonstruktörens behörighet

Inledningsvis konstateras att rättens beslut om upphörande av företagsrekonstruktion gäller omedelbart, om inte annat bestämts (4 kap. 10 § lagen om företagsrekonstruktion). De rättsverkningar som är förbundna med rekonstruktionen upphör i och med rättens beslut om upphörande (se prop. 1995/96:5 s. 120). Eftersom tingsrättens beslut om upphörande gällde omedelbart påverkas inte bedömningen av de tvistiga frågorna av att beslutet inte hade vunnit laga kraft (dvs. f ick överklagas) när C.W. framställde sitt krav på lönegaranti.

När det gäller rekonstruktörens behörighet saknas i både företagsrekonstruktionslagen och lönegarantilagen uttryckliga bestämmelser som reglerar hur långt rekonstruktörens behörighet sträcker sig i en företagsrekonstruktion. Frågan är vidare, såvitt kan överblickas, inte behandlad i lagmotiven och har inte heller berörts i någon refererad praxis.

I förarbetena till lönegarantilagen har lagstiftaren emellertid gett tydligt uttryck för en strävan att skapa neutralitet mellan insolvensförfarandena konkurs och företagsrekonstruktion (se bl.a. prop. 2004/05:57 s. 21). En naturlig utgångspunkt är därför att hämta ledning från vad som gäller vid motsvarande situation i ett konkursförfarande. Även beträffande konkursfallen kan dock konstateras att det i princip saknas regler som uttryckligen berör hur långt konkursförvaltarens behörighet sträcker sig.

När det gäller konkurslagstiftningen måste denna dock enligt tingsrätten tolkas så att förvaltarens uppdrag, och därmed behörighet, förutsätts upphöra i samband med konkursens avslutande. Om en konkurs avslutas genom avskrivning, ska rätten t.ex. bestämma arvode och kostnadsersättning åt förvaltaren (14 kap. 10 och 14 §§ konkurslagen [1987:672]). En konkurs avslutas vidare i regel först sedan förvaltaren har avgett sin slutredovisning ( jfr 13 kap. 2 § konkurslagen). Regleringen i konkurslagstiftningen innebär alltså att förvaltarens uppdrag eller behörighet normalt förutsätts upphöra när konkursen avslutas.

Enligt tingsrätten bör samma synsätt tillämpas även beträffande rekonstruktörens behörighet vid företagsrekonstruktion. Att utsträcka rekonstruktörens uppdrag eller behörighet att gälla efter rekonstruktionens avslutande skulle inte vara förenligt med vad som gäller för motsvarande situationer i en konkurs och därmed inte överensstämma med lagstiftarens strävan att skapa neutralitet mellan de olika förfarandena. Om en rekonstruktion upphör bör därför som huvudregel även rekonstruktörens uppdrag och behörighet anses upphöra.

När det gäller rekonstruktörens eller förvaltarens behörighet att fatta beslut rörande lönegaranti måste dock även andra än rent obeståndsrättsliga överväganden göras. Lönegarantilagen utgör social skyddslagstiftning till förmån för arbetstagaren. I samband med att lönegarantin utsträcktes till att även gälla vid företagsrekonstruktion betonade lagstiftaren att syftet med detta var att av sociala skäl utöka statens ansvar för utebliven lön och att det är arbetstagaren, inte arbetsgivaren, som ska komma i åtnjutande av denna förmån (se prop. 2004/05:57 s. 22). Lönegarantilagens syfte måste därför beaktas vid bedömningen av rekonstruktörens behörighet.

Lagstiftaren har överlämnat åt förvaltaren eller rekonstruktören att pröva och meddela beslut i frågor om lönegaranti vid konkurs eller rekonstruktion (16 § lönegarantilagen). JO har i fråga om konkursförvaltares handhavande av lönegarantifrågor i konkurs upprepade gånger uttalat att detta utgör myndighetsutövning och att förvaltarna beträffande denna del av sin verksamhet står under JO:s tillsyn ( JO 1996/97 s. 127 ff. och JO 2008/09 s. 235, se även prop. 1991/92:139 s. 32). I praxis har vidare den förvaltningsuppgift som överlämnats till förvaltaren vid lönegaranti ansetts tillkomma förvaltaren personligen och att denne saknar rätt att delegera uppgiften till någon annan (RH 1993:27). När rekonstruktören hanterar frågor om lönegaranti utgör detta på motsvarande sätt myndighetsutövning mot den enskilde och någon annan myndighet som arbetstagaren kan vända sig till med lönegarantianspråk utöver rekonstruktören f inns alltså inte.

I ett av de ovan berörda JO-besluten uttalade sig JO bl.a. om förvaltarens skyldighet att...