Case nº B-127-2019 of Arbetsdomstolen, July 08, 2020

• Resolution Date: July 08, 2020
• Issuing Organization: Arbetsdomstolen

REFERAT

Unionen och D.S.B.

mot

Staten Sudan genom Sudans ambassad i Sverige.

Överklagade avgörandet: Stockholms tingsrätts beslut den 10 december 2019 i mål nr T 7849-19

Tingsrättens beslut, se bilaga.

Bakgrund

Unionen och D.S.B. ansökte vid tingsrätten om stämning mot staten Sudan genom Sudans ambassad i Sverige (Sudan). D.S.B. yrkade viss ersättning för brott mot anställningsskyddslagen, diskrimineringslagen och föräldraledighetslagen. Unionen yrkade viss ersättning för brott mot medbestämmandelagen. Till grund för sin talan anförde de huvudsakligen följande.

D.S.B. var tillsvidareanställd hos Sudans ambassad, men blev uppsagd utan att det fanns saklig grund för uppsägningen. Sudan underrättade inte heller henne om uppsägningen två veckor i förväg. Sudan har även missgynnat henne genom att hennes anställning avbröts på grund av skäl som har samband med hennes graviditet och förestående föräldraledighet. Unionen kallade Sudan till förhandling som dock uteblev från denna utan att höra av sig till Unionen.

Sudan delgavs stämning men hördes inte av. Unionen och D.S.B. yrkade att tingsrätten skulle meddela tredskodom. Efter att Unionen och D.S.B. beretts tillfälle att yttra sig i frågan om tingsrätten hade domsrätt avvisade tingsrätten deras talan med hänvisning till bristande domsrätt på grund av att Sudan åtnjöt statsimmunitet.

Yrkanden m.m.

Unionen och D.S.B. har överklagat tingsrättens beslut och yrkat att beslutet ska upphävas för respektive parts talan och att målet ska återförvisas till tingsrätten för vidare handläggning. De har vidare yrkat ersättning för rättegångskostnader i Arbetsdomstolen.

Sudan har beretts tillfälle att yttra sig men har inte hörts av.

Skäl

Den huvudsakliga frågan i Arbetsdomstolen är om D.S.B:s och Unionens talan ska avvisas på grund av bristande domsrätt, dvs. om Sudan åtnjuter statsimmunitet.

Rättsliga utgångspunkter

Allmänt om statsimmunitet

Att en självständig stat åtnjuter immunitet, dvs. skydd mot att i en annan stat tvingas att uppträda som part vid domstol eller göras till föremål för tvångsingripande av myndighet, är allmänt erkänt som internationell sedvanerätt och har sedan länge erkänts i svensk rättspraxis. Principen om statsimmunitet har utvecklats från att tidigare innefatta en närmast absolut immunitet till att tillämpas mer restriktivt och enbart omfatta immunitet för höghetshandlande, statsakter i egentlig mening. I NJA 1999 s. 821 uttalade Högsta domstolen att stater åtnjuter immunitet i tvister som rör statsakter i egentlig mening, men däremot inte när en tvist angår åtgärder av kommersiell eller eljest privaträttslig karaktär som en stat har företagit. Motsvarande utveckling mot en mer restriktiv syn på statsimmunitetens omfattning återfinns även i Arbetsdomstolens rättspraxis (se AD 1958 nr 7, AD 2001 nr 96, AD 2004 nr 26 och AD 2006 nr 47).

Den 2 december 2004 antog FN:s generalförsamling en konvention om immunitet för stater och deras egendom (United Nations Convention on Juridictional Immunities of States and their property). Konventionen har utarbetats av FN:s folkrättskommission på grundval av ett år 1977 av generalförsamlingen lämnat uppdrag. FN-konventionen har ännu inte trätt i kraft, eftersom alltför få länder ratificerat den.

Den 26 november 2009 biföll riksdagens regeringens förslag i prop. 2008/09:204 att Sverige skulle ratificera FN-konventionen samt antog samtidigt den föreslagna lagen om immunitet för stater och deras egendom (bet. 2009/10:JuU2, rskr. 2009/10:101, SFS 2009:1514). I lagen anges att FN-konventionen i originaltexternas lydelse ska gälla som svensk lag. Riksdagen beslutade även att lagen skulle träda i kraft den dag regeringen bestämmer, med avsikten att detta skulle ske sedan FN-konventionen trätt i kraft. Lagen har ännu inte trätt i kraft.

FN-konventionen anses utgöra en kodifiering av gällande sedvanerätt och bör därför numera utgöra utgångspunkten för bedömningen av statsimmunitetens närmare omfattning (NJA 2009 s. 905). FN-konventionen anger som en allmän princip att en stat åtnjuter immunitet för sig själv och sin egendom mot en annan stats domstolars domsrätt (artikel 5), men innehåller även vissa preciseringar och undantag avseende immunitetens omfattning.

Statsimmunitet avseende anställningskontrakt

Som redan antytts ansågs tidigare anspråk mot en stat i egenskap av part i ett anställningskontrakt mer generellt omfattade av immunitet. Detta berodde framför allt på den sedvanerättsliga principen att en stats interna organisation bestäms av statens nationella rätt och att staten har exklusiv rätt att bestämma vilka personer som ska företräda staten. Se prop. 2008/09:204 s. 41.

Artikel 11 i FN-konventionen innehåller regler om statsimmunitet vid anställningskontrakt. Enligt punkten 1 i bestämmelsen kan en stat, såvida inte annat har avtalats mellan de berörda staterna, inte åberopa immunitet mot domsrätt vid en annan stats domstol om domstolen i övrigt är behörig i ett förfarande gällande anställningskontrakt mellan staten och en enskild person för arbete som helt eller delvis ska utföras inom den andra statens territorium. Punkten 2 innehåller en uppräkning av situationer där immunitet likväl kan åberopas vid anställningskontrakt. I artikel 11.2 anges följande.

Punkt 1 gäller inte

(a) om arbetstagaren är anställd för att utföra bestämda uppgifter i offentlig myndighetsutövning, eller

(b) om arbetstagaren är

(i) en diplomatisk företrädare enligt definitionen i 1961 års Wienkonvention om diplomatiska förbindelser,

(ii) en konsul enligt definitionen i 1963 års Wienkonvention om konsulära förbindelser, eller

(iii)...