Case nº T 2977-18 of Supreme Court (Sweden), December 18, 2019

• Resolution Date: December 18, 2019
• Issuing Organization: Supreme Court (Sweden)

REFERAT

Benchmark Electronics AB trädde i likvidation 2003. Advokaten M.N. förordnades till likvidator. Kallelse på okända borgenärer utfärdades men ingen borgenär hörde av sig. Av likvidatorns slutredovisning framgick att Ericsson AB hade framställt krav efter kallelsetidens slut. M.N. bedömde att denna fordran var prekluderad. Bolagets tillgångar skiftades utan att någon avsättning gjordes för Ericssons krav.

Ericsson väckte talan mot Benchmark vid Nyköpings tingsrätt och yrkade betalning för sin fordran, som avsåg ersättning för varor och tjänster enligt fem fakturor. Efter överklagande avgjordes målet av Svea hovrätt, som fann att Benchmark hade känt till Ericssons fordran så som krävs enligt lagen om kallelse på okända borgenärer. Benchmark ålades att betala drygt 2,5 miljoner kronor till Ericsson. Hovrättens dom vann laga kraft. Det utdömda beloppet betalades inte.

Därefter väckte Ericsson talan vid Stockholms tingsrätt mot M.N. om skadestånd. Tingsrätten fann att M.N. inte hade förfarit vårdslöst när han bedömde Ericssons fordran som okänd och lämnade Ericssons talan utan bifall. Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom. Hovrättens dom överklagades till HD, som i sin dom förklarade att M.N:s beslut att skifta bolagets tillgångar utan att avsätta pengar till betalning av den påstådda skulden till Ericsson innebar en överträdelse av 25 kap. 38 § aktiebolagslagen och att handlandet var oaktsamt. HD undanröjde hovrättens dom och återförvisade målet till hovrätten för fortsatt handläggning. Se om det anförda NJA 2016 s. 609.

Svea hovrätt

När Svea hovrätt tog upp målet på nytt yrkade Ericsson att hovrätten skulle förplikta M.N. att till Ericsson betala 4 974 458 kronor samt ränta enligt 6 § räntelagen på 2 424 420 kronor från den 19 mars 2012 till dess betalning skedde. I kapitalbeloppet ingick Ericssons krav, Ericssons rättegångskostnader i målet mot Benchmark samt den ränta som M.N. borde ha säkerställt genom avsättning. Räntebeloppet var framräknat till den 19 mars 2012, då M.N. delgavs stämningsansökan.

M.N. motsatte sig att tingsrättens dom ändrades. Om hovrätten skulle bifalla käromålet i någon del, gjorde M.N. gällande att beloppet skulle jämkas till i första hand noll kronor och i andra hand det belopp som hovrätten fann skäligt, dock högst tre miljoner kronor efter avdrag för hans egna rättegångskostnader.

Hovrätten (hovrättsrådet Joakim Zetterstedt, adjungerade ledamoten Cecilia Bergman och tf. hovrättsassessorn Maja Måhl, referent) anförde följande i dom den 18 maj 2018.

Parternas talan i hovrätten

Parterna har åberopat samma omständigheter som vid tingsrätten. Även utredningen är densamma.

När det gäller ramen för hovrättens prövning i detta mål har M.N. med hänvisning till NJA 2005 s. 443 argumenterat för att skadeståndsskyldighet utöver oaktsamhet förutsätter att hans beslut att skifta bolaget utan att sätta av pengar till Ericssons påstådda skuld var "uppenbart felaktigt". Han har vidare gjort gällande att Ericssons krav mot Benchmark, i vart fall i förhållande till honom, är prekluderat. Parterna har, som de slutligt har fört sin talan, båda redovisat uppfattningen att HD har prövat frågan om oaktsamhet men däremot inte frågor om orsakssamband m.m.

Hovrättens domskäl

Allmänt om bolag i likvidation

Det finns tre juridiska subjekt att förhålla sig till i målet: l) Benchmark, 2) Ericsson, och 3) M.N. Det förhållandet att Benchmark nu är upplöst innebär inte att egenskapen juridisk person för alltid har gått förlorad (se t.ex. Andersson m.fl., Aktiebolagslagen - En kommentar [2017-0612, Zeteo], kommentaren till 25 kap. 41 §). Bolaget anses nämligen inte längre upplöst om det uppkommer behov av fortsatta likvidationsåtgärder, t.ex. när någon väcker en talan mot bolaget eller när det upptäcks en ny tillgång eller skuld (25 kap. 44 § aktiebolagslagen, ABL).

På motsvarande sätt upphör inte likvidatorns uppdrag när bolaget skiftats. Man kan i stället se det så att likvidatorn efter skiftet lägger ned sitt arbete i avvaktan på att likvidationen ska fortsätta (se t.ex. Malmborg, Likvidation av aktiebolag - En kommentar till 25 kap. aktiebolagslagen, kommentaren till 25 kap. 30 §). Om det uppstår behov av fortsatta likvidationsåtgärder är likvidatorn skyldig att genast anmäla detta för registrering i aktiebolagsregistret (25 kap. 44 § andra stycket ABL). Även om så inte sker har emellertid bolaget rättskapacitet och partshabilitet i den omfattning som behövs för att avveckla bolaget (se RÅ 1999 ref. 34).

Syftet med likvidationen är att avveckla bolaget. För att kunna göra detta måste likvidatorn betala bolagets skulder, vilket kan komma att kräva att bolagets egendom förvandlas till pengar (25 kap. 35 § ABL). Om bolaget visar sig vara på obestånd är likvidatorn skyldig att ansöka om att bolaget försätts i konkurs (25 kap. 36 § ABL). Den skyldigheten kan även uppstå efter det att bolaget har upplösts. Så kan t.ex. bli fallet i en situation då någon väcker en talan mot det upplösta bolaget och bolaget saknar tillgångar för att finansiera likvidatorns arvode (se Malmborg, kommentaren till 25 kap. 36 § ABL).

Utgångspunkter för hovrättens prövning

Av 29 kap. l § och 25 kap. 30 § ABL följer att en likvidator ska ersätta skada som han i sitt uppdrag uppsåtligen eller av oaktsamhet tillfogar aktieägare eller någon annan genom överträdelse av bl.a. ABL. I 25 kap. 38 § ABL föreskrivs bl.a. att om det vid tidpunkten då ett bolag i likvida tion ska skiftas råder tvist om en skuld, ska pengar sättas av till betalning av skulden innan skiftet äger rum.

HD har i detta mål slagit fast att M.N. i sitt uppdrag som likvidator har överträtt 25 kap. 38 § ABL och att detta har varit oaktsamt i den bemärkelse som avses i 29 kap. l § ABL. Redan av lagtexten framgår att en likvidator ska ersätta skador som uppkommit genom oaktsamhet. Något tillkommande krav på att det därutöver ska ha varit fråga om en uppenbart felaktig bedömning finns alltså inte.

Genom Svea hovrätts dom i målet mellan Ericsson och Benchmark är det rättskraftigt avgjort mellan dem att Ericsson har en fordran mot Benchmark som inte är prekluderad. Det har inte framkommit någon anledning för hovrätten att inom ramen för detta mål göra några andra bedömningar än de som redovisas i den domen. Hovrätten finner därför att Ericsson har visat att bolaget har en fordran mot Benchmark som inte är prekluderad i förhållande till M.N.

Aktiebolagsrättsligt skadestånd består liksom andra skadestånd av följande komponenter: l) en oaktsam eller uppsåtlig handling eller underlåtenhet, 2) ett orsakssamband, och 3) en skada. Samtliga komponenter måste vara för handen för att skadeståndsskyldighet ska uppstå. Det som återstår för hovrätten att pröva i detta mål är om det finns ett orsakssamband mellan M.N:s beslut att inte sätta av pengar för betalning av Ericssons påstådda skuld och en skada för Ericsson samt - om så är fallet - hur den skadan ska beräknas och om det finns skäl för jämkning.

Orsakssamband

Rättsliga utgångspunkter

Ericsson har som utgångspunkt bevisbördan för att det finns ett orsakssamband mellan M.N:s beslut och en skada för Ericsson (se t.ex. NJA 2014 s. 272).

Såsom anges i avsnittet ovan är, såvitt nu är aktuellt, en likvidator skyldig att ersätta skada som han har tillfogat aktieägare eller någon annan. Ericsson är att definiera som "någon annan" i aktiebolagslagens terminologi, dvs. en i förhållande till Benchmark extern aktör. Det externa ansvaret enligt 29 kap. l § ABL bygger på en distinktion mellan direkta (omedelbara) och indirekta (medelbara) skador. Direkta skador är sådana skador som drabbar borgenären direkt och som därmed inte är villkorade av att bolaget skadats. Indirekta skador avser i stället skador som består av att borgenärens fordran på bolaget minskat i värde. (Se Bergström och Samuelsson, Aktiebolagets grundproblem, femte upplagan, s. 112 f. och Sandström, Svensk aktiebolagsrätt, sjätte upplagan, s. 413 ff.)

Vid bedömningen av om det finns ett orsakssamband mellan ett oaktsamt handlande och en skada får distinktionen mellan direkta och indirekta skador stor betydelse. En borgenär som väcker talan mot en ställföreträdare och gör gällande en indirekt skada måste nämligen visa att borgenärens fordran på bolaget har minskat i reellt värde till följd av en åtgärd av ställföreträdaren. Eftersom en borgenärs fordran i nominellt hänseende inte förändras så fort medel förs ut från bolaget räcker det inte att svepande hänvisa till en skada som har drabbat bolaget och att bolagets betalningsförmåga därigenom...