Case nº M1729-19 of Mark- och miljööverdomstolen, May 12, 2020

President:6
Resolution Date:May 12, 2020
Issuing Organization:Mark- och miljööverdomstolen
SUMMARY

Ersättning p.g.a. nekat tillstånd att avverka fjällnära skog ----- Skogsstyrelsen har beslutat att neka avverkningstillstånd eftersom avverkning bedömts vara oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för natur- eller kulturmiljövården enligt 18 § skogsvårdslagen. MÖD har funnit att beslutet medför att den pågående markanvändningen - skogsbruk - avsevärt försvåras och att skogsägaren dä... (see full summary)

 
FREE EXCERPT

REFERAT

ÖVERKLAGAT AVGÖRANDEUmeå tingsrätts, mark- och miljödomstolen, dom 2019-01-17 i mål nr M 2037-17, se bilaga A

PARTER

Klagande och motpartStaten genom KammarkollegietBox 2218103 15 Stockholm

Ombud: J W

SAKENErsättning med anledning av nekat avverkningstillstånd på fastighetenAllmänningsskogen 1:1 i Storuman kommun

_________________

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSLUT

Mark- och miljööverdomstolen ändrar mark- och miljödomstolens dom endast på så sätt att det kapitalbelopp som staten ska betala till Tärna-Stensele Allmänningsskog enligt p. 1 i domslutet bestäms till 12 575 408 kr.

Staten ska ersätta Tärna-Stensele Allmänningsskog för rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen med 83 191 kr, varav 58 412 kr avser ombudsarvode. På beloppet utgår ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för denna dom tills betalning sker.

___________________

YRKANDEN I MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLEN

Staten har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen, med ändring av punkten 1 i domslutet i den överklagade domen, ska ogilla käromålet.

Tärna-Stensele Allmänningsskog (skogsägaren) har yrkat att Mark- och miljööverdomstolen ska ändra den överklagade domen så att käromålet bifalls fullt ut, dvs. att ersättningen ska uppgå till 11 935 170 kr plus uppräkning med konsumentprisindex (KPI) och ränta.

Parterna har bestritt varandras ändringsyrkanden. När det gäller den yrkade ersättningen som sådan har staten vidhållit de vitsordanden som redovisats i mark- och miljödomstolens dom och tillagt följande:

Om Skogsstyrelsens beslut gäller som ett förbud mot alla och envar för all framtid och hänsyn ska tas till de begränsningar i möjligheterna att bedriva skogsbruk som skogsvårdslagens regler avseende fjällnära skog innebär i nu aktuellt fall samt kvarvarande nyttor vitsordar staten ett belopp om 1 575 000 kr om ersättningen beräknas för en yta om 140 hektar och 2 751 750 kr om ersättningen beräknas för en yta om 244,6 hektar.

Om Skogsstyrelsens beslut gäller som ett förbud mot alla och envar för all framtid och någon hänsyn inte ska tas till de begränsningar i möjligheterna att bedriva skogsbruk som skogsvårdslagens regler avseende fjällnära skog innebär i nu aktuellt fall men hänsyn ska tas till kvarvarande nyttor vitsordar staten ett belopp om 2 625 000 kr om ersättningen beräknas för en yta om 140 hektar och 4 586 250 kr om ersättningen beräknas för en yta om 244,6 hektar.

Parterna har yrkat ersättning för sina rättegångskostnader i Mark- och miljööverdomstolen.

UTREDNINGEN OCH PARTERNAS UTVECKLING AV TALAN

Mark- och miljööverdomstolen har hållit huvudförhandling. Parterna har åberopat samma grunder, omständigheter och bevisning som i mark- och miljödomstolen. Ljud- och bildupptagningar från förhöret med T L och från den syn som hölls i mark- och miljödomstolen har spelats upp.

Staten har åberopat nya utlåtanden från teknologie doktorn L N och skogsmästaren P N. Skogsägaren har åberopat ett nytt utlåtande från civilingenjören M H K.

Parterna har i allt väsentligt utvecklat sin respektive talan på samma sätt som redovisats i mark- och miljödomstolens dom. Till skillnad från vad som var fallet i mark- och miljödomstolen har staten invänt att beslut om att neka avverkningstillstånd inte ingår bland de beslut som räknas upp i 31 kap. 4 § miljöbalken. Mot den bakgrunden har staten nu gjort gällande att sådana beslut inte kan grunda någon rätt till ersättning.

MARK- OCH MILJÖÖVERDOMSTOLENS DOMSKÄL

Bakgrund

I april 2016 ansökte skogsägaren hos Skogsstyrelsen om tillstånd att få avverka totalt 127,2 hektar skog inom sju olika delområden på fastigheten Storuman Allmänningskogen 1:1. Skogsstyrelsen genomförde en inventering av berörda områden och uppmanade därefter skogsägaren att - i stället för att ansöka om avverkningstillstånd för flera mindre delområden - söka tillstånd för skogsbeståndets hela areal (244,6 hektar). Bakgrunden till detta var att Skogsstyrelsen, baserat på den genomförda inventeringen, hade klassat hela området som nyckelbiotop och att det därmed skulle finnas förutsättningar att ersätta skogsägaren för hela den skyddsvärda arealen. Skogsägaren rättade sig efter Skogsstyrelsens uppmaning och gav in en ny ansökan som avsåg tillstånd till avverkning av hela arealen. I ett beslut den 18 augusti 2016 avslog Skogsstyrelsen ansökan om avverkningstillstånd. Som skäl för beslutet angavs sammanfattningsvis att området hyser så höga naturvärden att en avverkning skulle vara oförenlig med intressen som är av väsentlig betydelse för naturvården eller kulturmiljövården. Trots att Skogsstyrelsen tidigare förutskickat att skogsägaren skulle ersättas för den förlorade möjligheten att avverka har myndigheten, sedan beslutet om att inte tillåta avverkning väl fattats, inte erbjudit någon sådan ersättning. Skogsägaren har därför väckt den nu aktuella talan mot staten.

Enligt skogsägaren innebär Skogsstyrelsens beslut att inte ge tillstånd till avverkning att den pågående markanvändningen, skogsbruk, avsevärt försvåras med ekonomisk skada som följd. Staten är, enligt 19 § skogsvårdslagen (1979:429) och 31 kap. 4 § miljöbalken skyldig att ersätta denna skada. Ersättningen ska i första hand utgå som intrångsersättning för den minskning av fastighetens värde som beslutet leder till och bestämmas enligt 4 kap. 1 § första stycket andra meningen och andra stycket expropriationslagen (1972:719).

Staten har invänt att Skogsstyrelsens beslut inte har utlöst någon rätt till ersättning enligt 19 § skogsvårdslagen och 31 kap. 4 § miljöbalken eftersom den ansökta åtgärden - föryngringsavverkning i fjällnära skog - inte utgör pågående markanvändning. I Mark- och miljööverdomstolen har staten, till skillnad från vad som var fallet i mark- och miljödomstolen, även gjort gällande att ett beslut om nekat avverkningstillstånd överhuvudtaget inte kan grunda en rätt till ersättning enligt 31 kap. 4 § miljöbalken eftersom ett sådant beslut inte ingår bland de beslut som räknas upp i bestämmelsen. Om domstolen skulle finna att en rätt till ersättning i och för sig föreligger har staten hävdat att ersättningen inte ska utgå som intrångsersättning utan som ersättning för övrig skada eftersom Skogsstyrelsens beslut inte har verkan mot alla och envar. När det gäller ersättningens storlek har staten invänt att regleringen i 18 a § skogsvårdslagen innebär att avverkning under alla förhållanden inte hade kunnat ske på mer än 140 hektar i området samt att ersättningen enligt praxis ska reduceras med 40 procent eftersom det är fråga om fjällnära skog. Staten har också gjort gällande att skogsägaren har möjlighet att, genom annan avverkning än föryngringsavverkning, begränsa sin skada.

Mark- och miljödomstolen har i sin dom funnit att den pågående markanvändningen inom berörd del av fastigheten är skogsbruk och att den sökta avverkningen utgör en normal och naturlig rationalisering inom ramen för denna markanvändning. Med den utgångspunkten, och då det vid angiven bedömning var ostridigt att den pågående markanvändningen påtagligt hade försvårats genom Skogsstyrelsens beslut, har mark- och miljödomstolen funnit att skogsägaren har rätt till ersättning. Trots att ett beslut om att neka avverkningstillstånd inte erbjuder samma långtgående skydd för natur- och kulturvärden som ett beslut om t.ex. områdesskydd har mark- och miljödomstolen bedömt att Skogsstyrelsens beslut, för den enskilde skogsägaren, i praktiken får samma effekt som ett områdesskydd. Mot den bakgrunden fann domstolen att ersättningen skulle utgå på samma sätt som vid beslut om områdesskydd, dvs. som intrångsersättning. När det gäller storleken på denna ersättning har mark- och miljödomstolen funnit att ersättning ska utgå för hela den areal (244,6 hektar) som omfattas av Skogsstyrelsens beslut och att det inte fanns skäl att göra något avdrag på grund av att det generellt skulle finnas begränsade möjligheter att bedriva skogsbruk i fjällnära skog. Vid en slutlig skälighetsuppskattning har mark- och miljödomstolen bestämt ersättningen så att den motsvarar ett medelvärde av de två värderingar som presenterats i målet. Efter uppräkning med KPI innebar det att staten förpliktades att betala 12 373 350 kr jämte ränta till skogsägaren.

Mark- och miljööverdomstolens bedömning

Beslut om nekat avverkningstillstånd kan ge ersättning enligt 31 kap. 4 § miljöbalken Staten har, i Mark- och miljööverdomstolen, framhållit att beslut om att neka avverkningstillstånd inte ingår bland de beslut som räknas upp i 31 kap. 4 § miljöbalken och mot den bakgrunden gjort gällande att sådana beslut inte kan grunda någon rätt till ersättning.

Enligt 19 § skogsvårdslagen gäller, i fråga om rätt till ersättning för skada till följd av ett beslut enligt 18 §, bl.a. 31 kap. 4 § första stycket miljöbalken. I den sistnämnda bestämmelsen föreskrivs det att fastighetsägaren har rätt till ersättning på grund av vissa särskilt uppräknade beslut, om beslutet innebär att pågående markanvändning inom berörd del av en fastighet avsevärt försvåras. Om rätten till ersättning vid ett beslut om nekat avverkningstillstånd vore begränsad till situationer där det dessutom har fattats ett sådant beslut om områdesskydd etc. som räknas upp i 31 kap. 4 § miljöbalken skulle, som mark- och miljödomstolen framhållit, bestämmelsen i 19 § skogsvårdslagen inte fylla någon funktion; i en sådan situation följer ju rätten till ersättning direkt av miljöbalkens bestämmelse. Mark- och miljööverdomstolen bedömer det mot denna bakgrund som uppenbart att 19 § skogsvårdslagen innebär att beslut om nekat avverkningstillstånd enligt 18 § samma lag ska ge rätt till ersättning på samma sätt som sådana beslut om områdesskydd etc. som räknas upp i 31 kap. 4 § miljöbalken.

Pågående markanvändning är skogsbruk

I frågan om pågående markanvändning instämmer Mark- och miljööverdomstolen fullt ut i den bedömning som mark- och miljödomstolen har redovisat i sin dom. Utgångspunkten för den fortsatta bedömningen är därmed att det är skogsbruk som är den pågående...

To continue reading

REQUEST YOUR TRIAL