Case nº UM1859-16 of Migrationsöverdomstolen, July 01, 2016

President1
Resolution DateJuly 01, 2016
Issuing OrganizationMigrationsöverdomstolen

REFERAT

HT, HL och deras barn M och S (familjen) ansökte om asyl m.m. i Sverige den 1 augusti 2015. De uppgav att de kommer från Syrien. Under Migrationsverkets utredning kom det fram att familjen tidigare rest in i Ungern från Serbien och den 21 juli 2015 ansökt om asyl i Ungern. Migrationsverket begärde därför att Ungern skulle ta över ansvaret för prövningen av familjens asylansökningar i enlighet med Dublinförordningen (Europaparlamentets och rådets förordning [EU] nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat [omarbetning]). Behörig myndighet i Ungern besvarade inte begäran och därför ansågs den accepterad. Eftersom Migrationsverket inte fann skäl att avstå från att tillämpa Dublinförordningens ansvarsbestämmelser, beslutade verket att avvisa familjens asylansökningar och att överföra dem till Ungern.

Familjen överklagade Migrationsverkets beslut. Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2016-03-02, ordförandena Laakso Utvik och Gefvert samt fyra nämndemän, varav en skiljaktig), ansåg att det förelåg sådana systematiska brister i Ungern som avses i artikel 3.2 i Dublinförordningen att familjen inte kunde överföras dit. Domstolen upphävde därför beslutet och visade målet åter till verket för utredning om en annan stat än Ungern kunde utses som ansvarig enligt Dublinförordningen eller om prövningen av familjens asylansökningar skulle ske i Sverige. Migrationsdomstolen anförde i huvudsak följande som skäl för sitt avgörande.

Ungern använder en starkt påskyndad asylprocedur som möjliggör att på ett flertal sätt avvisa asylansökningar utan att någon sakprövning sker. Överklagandemöjligheterna är starkt begränsade och det har rapporterats om bristfällig information och tillgång till tolkar, samt brist på kvalitativa rättsliga biträden. Det finns därför i nuläget en verklig risk att asylsökande som överförs till Ungern inte får tillgång till en adekvat prövning av sina asylskäl. Att många som överförs till Ungern också sätts i förvar, med bristande tillgång till tolkar och därmed svårigheter att exempelvis kunna kontakta rättsligt bistånd, försvårar ytterligare för de sökande att kunna utöva sina rättigheter. Den omständigheten att migrationsmyndigheterna endast har femton dagar på sig att fatta ett beslut om avvisning av en asylansökan, och att ungersk domstol därefter endast har åtta dagar på sig att bedöma ett överklagande av ett sådant beslut, innebär även att det med fog kan ifrågasättas med vilken kvalitet och noggrannhet som bedömningarna i dessa ärenden generellt kan göras. Utformningen av asylprocessen i Ungern leder sammantaget till begränsningar av rätten att söka asyl som inte kan anses förenliga med Ungerns åtaganden enligt bl.a. 1951 års Genèvekonvention. Det som framkommit visar även att asylsökande som överförs till Ungern med stöd av Dublinförordningen saknar tillgång till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 13 i Europakonventionen om mänskliga rättigheter.

Den påskyndade asylprocessen i Ungern och ungerska myndigheters tillämpning av principen om säkert tredjeland innebär att det finns en påtaglig risk att personer som överförs till Ungern med stöd av Dublinförordningen sänds vidare till Serbien. I Serbien finns det vidare en uppenbar risk att de sökande förs vidare till länder som Makedonien och i förlängningen till Grekland. Bristerna i asyl- och mottagningssystemen är i dessa tre länder sådana att de sökande generellt inte får en godtagbar prövning av sitt skyddsbehov och därmed kan riskera att återsändas till länder där de riskerar behandling i strid med artikel 3 i Europakonventionen. Det föreligger för närvarande således en verklig risk för refoulement, direkt eller indirekt, vid en överföring med stöd av Dublinförordningen av asylsökande till Ungern som rest in i landet via Serbien. Visserligen får medlemsstaterna tillämpa en påskyndad procedur, t.ex. i förhållande till säkra tredjeländer, men en sådan hantering kräver att medlemsstaten tar hänsyn till och följer de kriterier som föreskrivs i asylprocedurdirektivet (Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/32/EU av den 26 juni 2013 om gemensamma förfaranden för att bevilja och återkalla internationellt skydd [omarbetning]). I dessa kriterier anges bl.a. att medlemsstaterna ska ta hänsyn till individuella omständigheter som den enskildes anknytning till det tredjelandet, att det ska göras en bedömning av det tredjelandets asylsystem och att den enskilde ska ges möjlighet att överklaga ett beslut om avvisning till ett säkert tredjeland. Ungern uppfyller enligt redovisad landinformation inte dessa kriterier.

Utifrån omfattningen och den praktiska hanteringen av det ungerska förvarsinstitutet framstår det som klarlagt att frihetsberövanden sker på ett godtyckligt och systematiskt sätt. Ungerns sätt att hantera förvarsfrågor och då inte minst mot personer som överförs till Ungern med stöd av Dublinförordningen, är för närvarande oförenligt med den grundläggande mänskliga rättigheten att varje individ ska vara skyddad från att bli godtyckligt frihetsberövad.

Sammantaget anser migrationsdomstolen att befintlig landinformation entydigt visar att Ungern för tillfället har systematiska systembrister beträffande asylförfarandet och mottagningsvillkoren för asylsökande och att dessa brister utgör allvarliga och klarlagda skäl för att anta att asylsökande som överförs till Ungern löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling.

Migrationsverket överklagade domen och yrkade att Migrationsöverdomstolen skulle ändra migrationsdomstolens dom och fastställa Migrationsverkets beslut. Verket anföde i huvudsak följande.

Ungern har under sommaren 2015 genomfört flera ändringar i sin lagstiftning för att denna ska vara i linje med det omarbetade asylprocedurdirektivet. Till skillnad från migrationsdomstolen gör Migrationsverket bedömningen att Ungern tillämpar det gemensamma europeiska asylsystemet i enlighet med dess miniminormer. EU-domstolen har i dom den 17 mars 2016 i mål C-695/15, Mirza fastslagit bl.a. följande. Vid tillämpningen av Dublinförordningen får en medlemsstat avvisa en asylsökande till ett säkert tredjeland även när staten efter en anmodan om återtagande har accepterat ansvaret för prövningen av en asylansökan som inte har prövats i sak. Detta kan ske även om en anmodande medlemsstat inte känner till den ansvariga statens lagstiftning eller praxis om säkra tredjeländer. Dublinförordningen kräver inte att prövningen efter ett återtagande ska återupptas i samma skede som då den avbröts. Detta mål gällde i stort samma fråga som gjorts gällande i det aktuella ärendet, dvs. en överföring till Ungern och risken för avvisning till Serbien enligt bestämmelserna om säkra tredjeländer. Domstolen konstaterade först att Dublinförordningen inte innehåller några regler som begränsar möjligheterna att avvisa till ett säkert tredjeland varken före eller efter det att ansvarig stat har fastställts. Domstolen konstaterade även att den anmodande staten inte behöver känna till mottagande stats lagstiftning och att Dublinförordningen inte ålägger den mottagande staten att upplysa den anmodande staten om innehållet i sin nationella lagstiftning eller praxis. Sådan lagstiftning eller praxis saknar betydelse för att avgöra vilken stat som är ansvarig för prövningen. Den sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel i domstol i den mottagande medlemsstaten. Migrationsverket anser med anledning av EU-domstolens dom att det inte finns anledning att närmare fördjupa sig i serbisk asyllagstiftning och praxis. Vad gäller ungersk asyllagstiftning och praxis gör Migrationsverket bedömningen att det kan finnas anledning att titta närmare på detta om det av godtagbara rapporter framgår att Ungern skulle bryta mot EU:s lagstiftning, ingångna avtal m.m. Det finns dock inte några sådana indikationer. Ungern har dessutom anmält sin lista på säkra tredjeländer till kommissionen och använder sig av ett avtal som ingåtts mellan EU och Serbien. Serbien har en...

To continue reading

Request your trial

VLEX uses login cookies to provide you with a better browsing experience. If you click on 'Accept' or continue browsing this site we consider that you accept our cookie policy. ACCEPT