Case nº UM4361-14 of Migrationsöverdomstolen, July 04, 2014

• President: 1
• Resolution Date: July 04, 2014
• Issuing Organization: Migrationsöverdomstolen

REFERAT

Tidigare beslut m.m.

A ansökte om asyl i Sverige i juli 2006. Den 21 september 2006 frihetsberövades han och kom slutligen den 27 februari 2007 att dömas av Hovrätten för Nedre Norrland till tre års fängelse samt utvisning med återreseförbud till den 27 februari 2017 för misshandel, olaga hot, försök till stöld, sexuellt ofredande samt försök till våldtäkt i fyra fall. Den 25 maj 2007 avvisade Migrationsverket A:s ansökan om asyl eftersom allmän domstol meddelat utvisningsbeslut innan Migrationsverket hunnit utreda hans ärende.

Den 19 september 2008 beslutade polismyndigheten med stöd av 10 kap. 1 § utlänningslagen (2005:716) att ta A i förvar för verkställighet av domen om utvisning. Som skäl för beslutet angavs att det med hänsyn till att A dömts till utvisning ur landet för grov brottslighet, att han uppger sig inte vilja återvända till hemlandet samt att han inte kan presentera något tillstånd att resa till ett annat land än hemlandet, finns anledning att anta att han skulle komma att hålla sig undan. Beslutet verkställdes den 21 september 2008. A har sedan dess varit frihetsberövad.

I september 2008 ansökte A återigen om asyl. Den 9 oktober 2008 avslog Migrationsverket ansökan och beslutade att utvisa honom till Marocko. I beslutet anges bl.a. följande. A har inte uppvisat någon form av identitetshandling för att styrka sin identitet. Grundat på hans egna uppgifter är det sannolikt att han är hemmahörande i Västsahara. Det har i ärendet inte framkommit något som visar att han skulle vara hemmahörande någon annanstans än i detta område. Då Västsahara lyder under Marockos styre kommer hans asylskäl att prövas mot Marocko. A har inte gjort sannolikt att han vid ett återvändande till Marocko kommer att utsättas för sådan förföljelse som utgör grund för flyktingskap enligt 4 kap. 1 § utlänningslagen eller att han kommer att utsättas för sådan behandling som innebär att han är skyddsbehövande enligt 4 kap. 2 § utlänningslagen. Under sådana förhållanden saknas grund att bevilja honom uppehållstillstånd.

I målet är upplyst att A vid två tillfällen har dömts för brott begångna under den tid han har varit förvarstagen. Den 22 januari 2013 dömdes han av Södertälje tingsrätt till dagsböter för våld mot tjänsteman vid sex tillfällen, förgripelse mot tjänsteman vid två tillfällen samt skadegörelse vid tre tillfällen. Den 4 juni 2014 dömdes han av Attunda tingsrätt till fängelse i fyra månader för ofredande, skadegörelse och fem fall av våld mot tjänsteman. I domen anges bl.a. att det finns all anledning att anta att A kommer att återfalla i brott och det finns inget som talar för att en skyddstillsyn skulle kunna förebygga detta. Domen har vunnit laga kraft.

Av strafftidsbeslut den 30 juni 2014 framgår att Attunda tingsrätts dom verkställdes den 25 juni 2014.

Det överklagade beslutet

Polismyndigheten beslutade vid en ny prövning av frågan om förvar den 16 april 2014 att A skulle hållas kvar i förvar och angav som skäl för beslutet bl.a. följande. A har inte kunnat identifiera sig med någon form av dokument. Han har uppgett att när han tvingades att lämna sitt hemland fick han inte med sig sin födelseattest som var den enda identitetshandling som han innehaft. I övrigt har han inte på något sätt medverkat till att hans identitet ska kunna klarläggas. Han har satt i system att säga så lite som möjligt i hopp om att han inte ska kunna verkställas till Marocko. Vid de tidigare försök till samtal som polismyndighetens handläggare har genomfört har A vägrat att uttala sig. Han har även uppträtt mycket hotfullt mot polismyndighetens verkställighetshandläggare då denne försökt tala med honom.

Polismyndigheten och Utrikesdepartementet har kontinuerligt vidtagit målmedvetna åtgärder för att försöka verkställa utvisningen av A. Arbetet mellan svenska och marockanska myndigheter har intensifierats efter det att svensk polis varit i Marocko för att försöka förmå Marocko att återta A. Möjligheterna att lyckas med en verkställighet kan för närvarande inte anses uttömda.

Då A fortfarande är extremt labil, våldsam, oberäknelig och mår psykiskt dåligt finns det en uppenbar risk för att han, om han försätts på fri fot, kommer att begå nya våldsbrott och hålla sig undan verkställighet. Vid alla tillfällen polismyndigheten har försökt prata med honom har han uppträtt mycket våldsamt och obehärskat. En psykiatriker vid Kriminalvården har i januari 2011 bedömt att om A skulle försättas på fri fot så kommer han i vissa situationer med mycket stor sannolikhet återfalla i brott och risken är att han skulle komma att begå nya grova våldsbrott mot människor. A har tidigare sagt till Kriminalvårdens personal att om svenska myndigheter försöker skicka honom till Marocko så kommer han att slå och skada någon så hårt att han hamnar i en ny svensk rättegång och på så sätt slipper återvända till Marocko. Att A är mycket våldsbenägen visas av att han har dömts för ett flertal våldsbrott mot tjänstemän inom Kriminalvården. Genom att han nu åter är åtalad för våld mot tjänsteman m.m. och att rätten har beslutat om en rättspsykiatrisk undersökning av honom är det visat att risken är överhängande för att han skulle utföra nya grova våldsbrott om han försätts på fri fot.

Polismyndigheten handlägger A:s ärende hos en grupp där speciellt svåra ärenden handläggs. Trots den mycket långa tid som har förflutit sedan han togs i förvar finns det fortfarande en reell möjlighet att trots hans bristande medverkan verkställa utvisningsbeslutet.

Migrationsdomstolens dom, överklagandet m.m.

A överklagade polismyndighetens beslut till Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2014-05-19, ordförande Axelsson), som avslog överklagandet. Som skäl för avgörandet angav migrationsdomstolen bl.a. följande.

A har hållits i förvar sedan den 21 september 2008. Det är fråga om ett s.k. verkställighetsförvar eftersom det för A finns ett verkställbart utvisningsbeslut på grund av brott. Någon maximitid för ett verkställighetsförvar av utvisningsdömda finns inte enligt utlänningslagen. För att förvarstiden ska kunna förlängas i detta fall måste det dock finnas dels grund för fortsatt förvar, dels synnerliga skäl.

Det finns fortfarande grund för förvar. Det finns nämligen risk för att A bedriver brottslig...