Case nº T5095-13 of Svea hovrätt, April 11, 2014

• Resolution Date: April 11, 2014
• Issuing Organization: Svea hovrätt

REFERAT

Attunda tingsrätt

Diskrimineringsombudsmannen (DO) väckte vid Attunda tingsrätt den talan mot Sigtuna kommun som framgår nedan.

Tingsrätten (rådmännen Klas Reinholdsson och Rikard Backelin samt tingsfiskalen Charlotte Eklund Rimsten) anförde följande i dom den 24 april 2013.

BAKGRUND

M.C. och A-L.N. har haft ett förhållande sedan 2006 och är sammanboende i Märsta i Sigtuna kommun. Tillsammans har de sonen R.N., som föddes den 30 november 2010. A-L.N. har en psykisk funktionsnedsättning. Tester som har gjorts har visat att hennes kognitiva funktionsnivå ligger under normalvariationen och det har konstaterats att hon har en hjärnskada, med diagnosen lindrig mental retardation. Hennes svårigheter består i att hon har svårt att ta in mycket information på en gång, att lära sig nya saker och att göra nya saker under stress. Verbalt och socialt fungerar hon på en normal nivå.Individ-och familjeomsorgsnämnden i Sigtuna kommun (socialnämnden) fattade den 6 december 2010 beslut om att omedelbart omhänderta R.N. med stöd av 6 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Socialnämndens beslut överklagades av M.C. och A-L.N. till Förvaltningsrätten i Uppsala, som fastställde det överklagade beslutet den 16 december 2010. Sedan M.C. och A-L.N. överklagat sistnämnda beslut lämnade Kammarrätten i Stockholm deras överklagande utan bifall den 23 december 2010.

Individ-och familjeomsorgsförvaltningen i Sigtuna kommun (socialförvaltningen) färdigställde den 29 december 2010 en utredning enligt 11 kap. 1 § socialtjänstlagen (2001:453) (SoL). I denna utredning föreslogs att socialnämnden hos Förvaltningsrätten i Uppsala skulle ansöka om att R.N. skulle beredas vård enligt 1 och 2 §§ LVU. Socialnämnden gjorde detta och Förvaltningsrätten i Uppsala biföll socialnämndens ansökan i dom den 2 februari 2011. M.C. och A-L.N. överklagade förvaltningsrättens dom till Kammarrätten i Stockholm, som i dom den 2 maj 2011 avslog överklagandena. M.C. och A-L.N. överklagade kammarättens dom till Högsta förvaltningsdomstolen, som i dom den 9 december 2011 upphävde underinstanseras domar och avslog socialnämndens ansökan om vård enligt LVU.

Diskrimineringsombudsmannen (DO) har i detta mål - med stöd av 6 kap. 2 § diskrimineringslagen (2008:567) - som part fört talan för A-L.N:s, M.C:s och R.N:s räkning gentemot Sigtuna kommun, under åberopande av att dessa blivit utsatta för direkt diskriminering av socialförvaltningen och socialnämnden.

YRKANDEN OCH INSTÄLLNING

Parterna har framställt följande yrkanden och angett följande inställning.

DO

DO har yrkat att Sigtuna kommun ska förpliktas att till var och en av A-L.N., M.C. och R.N. betala diskrimineringsersättning med 200 000 kr samt ränta på beloppen enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämning, dvs. den 8 augusti 2012, till dess betalning sker.

Sigtuna kommun

1. Sigtuna kommun har bestritt yrkandet, utan att vitsorda något belopp såsom skäligt i och för sig. Sigtuna kommun har dock vitsordat sättet för beräkning av ränta som skäligt i och för sig.

GRUNDER

Parterna har åberopat följande grunder till stöd för talan respektive bestridandet.

DO

Socialförvaltningen och socialnämnden i Sigtuna kommun har i sin myndighetsutövning mot A-L.N., M.C. och R.N. i ärendet rörande tvångsomhändertagande och tvångsvård av R.N. agerat utifrån uppfattningen att personer med viss psykisk funktionsnedsättning har bristande föräldraförmåga.

Sigtuna kommun har därför brustit i saklighet och opartiskhet i sin hantering av ärendet. Den förutfattade meningen om A-L.N:s föräldraförmåga har medfört att socialförvaltningen har underlåtit att handlägga ärendet i enlighet med gällande bestämmelser och rutiner, vilket har lett till en bristfällig utredning.

Den bristfälliga utredningen har lagts till grund för socialnämndens beslut om ett omedelbart omhändertagande av R.N. enligt LVU. Bristerna i socialförvaltningens utredning har även medfört att socialnämnden på ett bristfälligt underlag har ansökt om fortsatt tvångsvård av R.N. enligt LVU.

De här omständigheterna, såväl sammantagna som var för sig, innebär att A-L.N., M.C. och R.N. har missgynnats i diskrimineringslagens mening.

Missgynnandet består i att deras berättigade intresse av en saklig och opartisk behandling och prövning har kränkts. Missgynnandet består också i en kränkning av deras på artikel 8 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna grundade skydd för privat-och familjeliv samt av förbudet mot diskriminering enligt artikel 14 samma konvention.

Dessutom har A-L.N. och M.C. missgynnats genom att en socialsekreterare uttalat sig på ett kränkande sätt om A-L.N. och hennes funktionsnedsättning och om M.C:s relation med A-L.N.

Socialförvaltningens och socialnämndens agerande innebär att A-L.N. har behandlats sämre än andra föräldrar utan motsvarande funktionsnedsättning, som aktualiserats hos socialtjänsten behandlas. Missgynnandet har samband med A-L.N:s funktionsnedsättning. Socialförvaltningens och socialnämndens agerande innebär att M.C. och R.N. har behandlats sämre än andra föräldrar eller andra barn som inte har en partner eller förälder med motsvarande funktionsnedsättning behandlas i jämförbar situation. Missgynnandet har samband med deras anknytning till en person med funktionsnedsättning.

Socialförvaltningen och socialnämnden har härmed utsatt A-L.N., M.C. och R.N. för diskriminering i strid med 2 kap. 13 § 2 diskrimineringslagen. Eftersom diskrimineringen har skett inom verksamhet för vilken Sigtuna kommun svarar är kommunen skyldig att betala diskrimineringsersättning för den kränkning som diskrimineringen inneburit enligt 5 kap. 1 § samma lag.

Sigtuna kommun

Socialförvaltningen och socialnämnden har varken vid handläggningen av, under utredningen eller vid beslut i ärende rörande omedelbart omhändertagande av R.N. eller vid beslut avseende beredande av vård av honom enligt LVU missgynnat A-L.N., M.C. och/eller R.N. på grund av A-L.N:s funktionshinder. Det föreligger inte heller något nödvändigt orsakssamband mellan socialförvaltningens och socialnämndens agerande och A-L.N:s funktionshinder.

Socialförvaltningens och socialnämndens hantering av ärendet har inte grundat sig på en förutfattad mening om att personer med viss funktionsnedsättning har bristande föräldraförmåga och beslutet enligt LVU har inte fattats på ett bristfälligt underlag. Socialförvaltningen och socialnämnden har inte under ärendets gång missgynnat A-L.N. och behandlat henne sämre än vad de behandlat andra föräldrar utan motsvarande funktionsnedsättning. Socialförvaltningen och socialnämnden har inte heller under ärendets gång missgynnat M.C. och/eller R.N. och behandlat dem sämre än vad de behandlat andra föräldrar eller andra barn som inte har en partner eller förälder med motsvarande funktionsnedsättning.

Socialförvaltningen och socialnämnden har inte agerat annorlunda i detta fall än vad de skulle ha gjort i en jämförbar situation. Någon diskriminering har inte varit för handen. Inte heller har A-L.N:s, M.C:s och R.N:s rättigheter enligt artikel 8 och 14 i Europakonventionen kränkts.

UTVECKLING AV TALAN

Parterna har utvecklat talan i huvudsak enligt följande.

DO

Bakgrund

A-L.N. hade under sin uppväxt inte de bästa hemförhållanden. I skolan hade hon vissa problem med att följa med i undervisningen, varför hon så småningom fick gå i en mindre klass. Även i arbetslivet upplevde hon svårigheter när det ställdes krav på högt tempo. Det var dock först 2007, då A-L.N. var 26 år och kom i kontakt med Sollentuna Habiliteringscenter för ungdom och vuxna, som hon genomgick en utredning som visade att hon har en hjärnskada, med diagnosen lindrig mental retardation. I två psykologutlåtanden av T.B. av den 31 oktober 2007 och den 21 oktober 2009 beskrivs hennes funktion och förmågor närmare.

Genom sin rätt till stöd enligt lagen (1993:387) om stöd och service till vissa funktionshindrade (LSS) fick A-L.N. sysselsättning i form av praktik på förskolan Månen, där hon praktiserade under 2009 och delar av 2010.

A-L.N. och M.C. träffades genom gemensamma vänner. De inledde ett förhållande 2006. Sedan flera år tillbaka bor de tillsammans i Sigtuna kommun. De började så småningom drömma om att försöka få barn och till deras stora glädje blev A-L.N. gravid 2010. När hon blev gravid var både hon och M.C. medvetna om att de skulle behöva stöd och hjälp som föräldrar. Redan innan gravididiteten hade de pratat mycket om vad det skulle innebära för dem att bli föräldrar, vilket hade att göra med A-L.N:s funktionsnedsättning.

Med anledning av graviditeten kom A-L.N. och M.C. till mödravårdscentralen, där de fick träffa barnmorskan S.Q. Barnmorskan bedömde, liksom de blivande föräldrarna själva, att de hade behov av stöd. De kom överens om att hon skulle aktualisera A-L.N. i Sigtuna kommuns psyksamverkangrupp. Syftet med denna grupp är att förbättra samarbetet mellan olika aktörer, såsom mödravården, socialtjänsten och psykiatrin samt att garantera en bra vårdkedja. S.Q. fann inte anledning att göra någon orosanmälan till socialtjänsten avseende det väntade barnet. A-L.N:s LSS-handläggare gjorde däremot en anmälan till socialförvaltningen med anledning av A-L.N:s graviditet. Samtidigt kontaktade A-L.N. själv socialförvaltningen för att ta reda på vad hon kunde få för stöd som förälder.

Den 7 september 2010 fick A-L.N. och M.C. komma på ett möte till socialförvaltningen, där de fick träffa socialsekreterarna A-C.L. och P.B. De fick berätta om sig själva, sin uppväxt och sin aktuella situation. A-L.N. sade att hon inte riktigt visste vad hon skulle komma att behöva hjälp med när barnet fötts och frågade vilket stöd som fanns. Redan vid detta första möte förklarade socialsekreterarna att det kunde bli så att det väntade barnet skulle behöva omhändertas, men att en utredning måste göras. Socialsekreterarna framförde att A-L.N. och M.C. med största sannolikhet inte skulle få komma hem efter...