Case nº Ö311-09 of H, December 04, 2009

Resolution DateDecember 04, 2009
Issuing OrganizationH

I

Södertörns tingsrätt

E.W. var förvaltare i Planens Restaurang HB:s konkurs. Sedan förvaltningen slutförts hemställde E.W. vid Södertörns tingsrätt att konkursen skulle avskrivas enligt 10 kap. 1 § konkurslagen. Han begärde arvode för sitt uppdrag med 33 750 kr inklusive mervärdesskatt samt ersättning för kostnader, avseende handlingar från Upplysningscentralen UC AB, med 915 kr 51 öre.

Tillsynsmyndigheten i konkurser tillstyrkte förvaltarens arvodesanspråk men bestred hans kostnadsyrkande under påstående att utläggen utgjorde en massakostnad som inte skulle ersättas av staten.

E.W. anförde i yttrande i huvudsak följande.

De av mig yrkade kostnaderna avser 330 kr 62 öre inkl. mervärdesskatt för inhämtande av en kreditupplysning avseende konkursbolaget samt 477 kr 50 öre inkl. mervärdesskatt för ett s.k. alltbevis. Detta är kostnader som är hänförliga till inledningsskedet av en konkurs och som avser handlingar som är nödvändiga att inhämta för att bilda sig en uppfattning om konkursbolaget, innehållande bokslutsuppgifter, uppgifter om eventuellt skuldsaldo hos kronofogdemyndigheten, vem som utgör bolagsmän/styrelser och tidigare har gjort så m.m. Kostnaderna har således inget med själva avvecklingen av bolagets verksamhet att göra, och måste därför betraktas som konkurskostnader som staten har att ersätta. - Härutöver avses med yrkade kostnader 107 kr 38 öre inkl. mervärdesskatt för inhämtande av en kreditupplysning avseende konkursbolagets ställföreträdare H.S. Som framgår av arbetsredogörelsen påträffades två större uttag från bolagets bankkonto, gjorda av H.S. Kreditupplysning avseende H.S. inhämtades, utvisande att denne saknade betalningsförmåga. Därmed har konkursen kunnat avslutas. Inhämtandet av en kreditupplysning vidtas i syfte att överväga om andra förvaltningsåtgärder skall vidtas, precis som när det t.ex. gäller värdering av egendom. Kostnader för sådana åtgärder, som en förvaltare således har att vidta inom ramen för sitt uppdrag, utgör enligt min uppfattning konkurskostnader.

Tillsynsmyndigheten anförde härefter att det syntes stå tämligen klart att den enda kostnad som skulle kunna betraktas som en konkurskostnad var utlägget för ett s.k. alltbevis, 477 kr 50 öre.

Tingsrätten (rådmannen Karin Jonsson) meddelade den 31 oktober 2007 beslut om avskrivning av konkursen och bestämde förvaltarens arvode till yrkat belopp. Yrkandet om kostnadsersättning lämnades utan bifall med följande motivering:

Tingsrätten konstaterar att tillsynsmyndigheten och konkursförvaltaren har olika uppfattningar i fråga om det av konkursförvaltaren redovisade utlägget för kreditupplysning utgör en konkurskostnad enligt 14 kap. 1 § konkurslagen eller om det utgör en så kallad massakostnad.

Tillsynsmyndigheten har i detta fall särskiljt kostnaden för ett s.k. alltbevis (historiskt registreringsbevis) och ansett att denna skulle kunna klassificeras såsom en konkurskostnad, däremot inte kreditupplysningarna avseende dels konkursbolaget, dels ställföreträdaren för detta.

Vad som skall anses utgöra konkurskostnader uppräknas uttömmande i 14 kap. 1 § konkurslagen. Till konkurskostnader räknas de särskilda kostnader som förvaltaren har inom ramen för uppdraget och som därvid varit skäligen påkallade. I förarbetena har sådan kostnadsersättning exemplifierats som utlägg för nödvändiga resor och kostnader för arkivering av konkursgäldenärens redovisningshandlingar (prop. 1986/87:90, s. 374). I rättspraxis har även kostnader för telefaxsändningar, porto och fotokopior ansetts som sådana kostnader (NJA 1996 s. 618 och 794). I detta rättsfall anges att vad som betraktas som dylika rörliga kostnader kan växla över tiden, detta inte minst utifrån den fortgående tekniska utvecklingen och de skilda lösningar denna för med sig.

Vid en bedömning i rättstillämpningen av vad som utgör en konkurskostnad tas bland annat hänsyn till vilken inverkan ett sådant ställningstagande har på det subsidiära ansvaret som staten har för konkurskostnaderna. Detta blir särskilt aktuellt i en situation där det råder brist i boet. Om ett utlägg anses utgöra en konkurskostnad påverkas direkt statens subsidiära kostnadsansvar. Denna påverkan accepteras dock i huvudsak avseende utlägg som är nödvändiga för att förvaltaren skall kunna fullgöra sina i lag stadgade åligganden.

De kostnader som förvaltaren begärt ersättning för är inte av en sådan art att de kan anses hänförliga till sådana direkta utlägg eller sådana interna kontorskostnader som kan ersättas såsom kostnadsersättning inom ramen för 14 kap. 1 § första stycket 1 konkurslagen. Kostnaden är istället att anse som en kostnad för konkursboet. Förvaltarens yrkande i denna del skall därför lämnas utan bifall.

Svea hovrätt

E.W. överklagade i Svea hovrätt och yrkade att han skulle tillerkännas den kostnadsersättning som han hade begärt i tingsrätten.

Tillsynsmyndigheten bestred ändring.

På begäran av E.W. inhämtade hovrätten ett yttrande från Rekonstruktör- & Konkursförvaltarkollegiet (REKON) i Sverige.

Hovrätten (hovrättslagmannen Per-Anders Broqvist, hovrättsrådet Marinette...

To continue reading

Request your trial

VLEX uses login cookies to provide you with a better browsing experience. If you click on 'Accept' or continue browsing this site we consider that you accept our cookie policy. ACCEPT