Case nº ÖÄ505-09 of G, May 15, 2009

Resolution DateMay 15, 2009
Issuing OrganizationG

N.S. förpliktades i utslag meddelat av Kronofogdemyndigheten den 10 september 2003 att till K.R. betala 4 760 kr jämte ränta.

På grund av utslaget ansökte K.R. den 1 september 2008 om utmätning hos N.S., varvid N.S. invände att fordran var preskriberad. Kronofogdemyndigheten prövade genom särskilt beslut den 9 oktober 2008 om det förelåg hinder mot verkställighet. I beslutet fann myndigheten att K.R:s fordran inte var preskriberad.

N.S. överklagade beslutet till tingsrätten.

Växjö tingsrätt

Tingsrätten (rådmannen Åke Belfrage) lämnade i beslut den 2 februari 2009 överklagandet utan bifall.

Göta hovrätt

N.S. överklagade tingsrättens beslut och yrkade att hovrätten skulle förordna att det förelåg hinder mot verkställighet.

K.R. bestred ändring.

Hovrätten (hovrättsråden Carl-Gustav Ohlson och Niklas Rundberg, referent, samt tf. hovrättsassessorn Daniel Svensson) anförde i beslut den 15 maj 2009 följande.

SKÄL

Genom utslaget är det fastställt att K.R. har en fordran på N.S. För fordran gäller en preskriptionstid om tre år.

Av 5 § 2 preskriptionslagen (1981:130) framgår att preskription kan avbrytas genom att gäldenären får ett skriftligt krav eller skriftlig erinran om fordran från borgenären. För att preskriptionsavbrott ska anses ha ägt rum ska kravet eller erinran ha kommit gäldenären till handa. När krav skickas med brev, är det borgenären som står risken för att breven inte kommer fram, och det ankommer på borgenären att styrka att brevet nått gäldenären (se rättsfallet NJA 1996 s. 809).

K.R. har uppgett att preskriptionen avbrutits genom att inkassobolaget L.S. AB för hans räkning skickat kravbrev och påminnelser till N.S. den 15 september 2003, den 29 januari 2004, den 19 februari 2004, den 8 augusti 2005 och den 15 februari 2006. N.S. har bestritt att hon mottagit försändelserna. Till stöd för sina påståenden har K.R. åberopat kopior av de kravbrev och påminnelser som han påstår har sänts till N.S.

När det gäller frågan om bevisning för att en gäldenär mottagit brev med en preskriptionsbrytande verkan har beviskravet brukat ställas högt. Den omständigheten att det är utrett eller ostridigt att ett enstaka brev avsänts till gäldenären har sålunda i detta sammanhang normalt inte godtagits som tillräcklig bevisning om att gäldenären också mottagit brevet, trots att avsändandet i sig är ett starkt belägg för att försändelsen även nått adressaten (se NJA 1996 s. 809, jämför även NJA 1998 s. 750)...

To continue reading

Request your trial

VLEX uses login cookies to provide you with a better browsing experience. If you click on 'Accept' or continue browsing this site we consider that you accept our cookie policy. ACCEPT