Case nº UM1413-13 of Migrationsöverdomstolen, December 09, 2013

President1
Resolution DateDecember 09, 2013
Issuing OrganizationMigrationsöverdomstolen

REFERAT

A och hennes fem barn anlände i sällskap med vuxne sonen B till Sverige från Syrien på okänt sätt och ansökte den 20 september 2012 om asyl. Vid registreringen av deras ansökningar framkom att de redan beviljats inresevisum till Schengen av italienska ambassaden i Beirut (Libanon) i augusti 2012. Migrationsverket begärde därför att Italien skulle ta över ansvaret för familjens asylansökningar i enlighet med Rådets förordning (EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (Dublinförordningen). Behörig myndighet i Italien accepterade Migrationsverkets begäran. Migrationsverket fann inte skäl att avstå från att tillämpa Dublinförordningens bestämmelser. Verket beslutade därför den 3 januari och den 4 januari 2013 att avvisa A:s, hennes fem barns samt vuxne sonen B:s (motparternas) ansökningar om uppehållstillstånd med stöd av 5 kap. 1 c § utlänningslagen (2005:716) samt att överföra dem till Italien i enlighet med Dublinförordningen. A:s make, tillika barnens far, C, anlände till Sverige och ansökte om asyl efter det att Migrationsverket meddelat beslut avseende överföring av de övriga familjemedlemmarna till Italien.

Motparterna överklagade Migrationsverkets beslut. Förvaltningsrätten i Stockholm, migrationsdomstolen (2013-02-01, ordförande Forsberg), beslutade den 1 februari 2013 att upphäva Migrationsverkets beslut och visa ärendena åter till verket för fortsatt handläggning. I sina skäl uttalade migrationsdomstolen bl.a. följande. Migrationsverket har att se till så att ett ärende blir utrett i den omfattning som dess beskaffenhet kräver. Verket har ett utökat utredningsansvar i ärenden där det finns ett starkt skyddsintresse. Av Migrationsverkets utredning och beslut framkommer inte att verket har försäkrat sig om att klagandena inte riskerar att sändas vidare från Italien till Syrien. Enbart den omständigheten att Italien genom internationella konventioner uppgivit att de iakttar principen om non-refoulement, kan inte anses tillräcklig för att försäkra sig om att klagandena är skyddade från att sändas vidare till Syrien om de överförs till Italien. Det krävs därför ytterligare utredning i målet för att försäkra sig om att Sverige följer sina förpliktelser enligt Europakonventionen och iakttar principen om non-refoulement.

Migrationsverket överklagade migrationsdomstolens dom och yrkade att besluten av den 3 respektive den 4 januari 2013 skulle fastställas. Till stöd för sin talan anförde verket bl.a. följande.

Migrationsdomstolens avgörande avviker kraftigt från den princip som slagits fast av EU-domstolen, nämligen att utgångspunkten inom EU ska vara att alla medlemsstater presumeras leva upp till sina åtaganden inom ramen för unionen och att det först är när den överförande medlemsstaten inte längre kan sväva i okunnighet om att det föreligger allvarliga och klarlagda systembrister i den ansvariga medlemsstatens asylsystem som det blir oförenligt med artikel 3 i Europakonventionen och motsvarande bestämmelse i EU-stadgan att överföra sökanden dit. För att överföringen ska anses strida mot nämnda konvention och stadga ska det finnas en grundad anledning att anta att de asylsökande löper en verklig risk att utsättas för omänsklig eller förnedrande behandling. En överförande medlemsstat, i detta fall Sverige, får inte ignorera rapporter om missförhållanden i asylsystemet i mottagarlandet men ska i avsaknad av sådana rapporter i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende utgå ifrån att mottagarlandet lever upp till sina åtaganden. Skulle det däremot finnas regelbundna och samstämmiga rapporter om brister i den mottagande statens asylsystem kan bedömningen bli en annan, eftersom den överförande staten inte längre kan anses sväva i okunnighet om förhållandena i mottagarlandet. Presumtionen om att mottagarstaten uppfyller sina internationella förpliktelser kan då alltså motbevisas.

I förevarande fall saknas rapporter om att det skulle finnas systematiska brister i asylförfarandet i Italien. Det finns för närvarande heller inga indikationer på att Italien vidare- eller återsänder syriska eller andra medborgare utan att dessa först bereds tillgång till en rättssäker asylprövning. Presumtionen om att Italien lever upp till sina förpliktelser enligt folkrätten är således inte bruten. Den utredningsbörda, i princip bestående av att inhämta försäkringar avseende utgången i den enskildes asylansökan i den mottagande staten, som migrationsdomstolen genom sitt avgörande ålägger Migrationsverket saknar helt stöd i EU-rätten. Åläggandet medför dessutom en utredningsbörda som riskerar att undergräva syftet med Dublinförordningen, vars mål är att skapa ett system för att snabbt och enkelt avgöra vilken medlemsstat som har att ansvara för den enskildes asylansökan i syfte att tillförsäkra dennes rätt att få sitt behov av skydd bedömt. Om Migrationsverket åläggs en omfattande utredningsbörda avseende den mottagande medlemsstatens asylsystem och bedömning av olika typer av asylskäl, kan Sverige inte längre leva upp till sin förpliktelse att tillförsäkra den enskilde att snabbt och enkelt få fastställt en ansvarig stat för dennes asylansökan.

Europadomstolen har nyligen haft anledning att bedöma förhållandena för asylsökande i Italien. I avgörandet (Europadomstolens dom den 2 april 2013 i mål Mohammed Hussein m.fl. mot Nederländerna och Italien, ansökan nr 27725/10) uttalade domstolen, efter att ha beaktat rapporter från institutioner och frivilligorganisationer, att den generella situationen för asylsökande i Italien trots några småbrister inte visar på några systembrister.

C kom inte till Sverige tillsammans med de övriga familjemedlemmarna och han ansökte om asyl först efter det att Migrationsverket meddelat beslut avseende övriga familjemedlemmar. Detta är anledningen till att familjens asylansökningar inte handlagts i ett sammanhang. Makens ansökan är under handläggning. Något beslut i ärendet har ännu inte fattats. Samtliga i målen aktuella personer, med undantag för vuxne sonen B och vuxna dottern D, är att se som familjemedlemmar i Dublinförordningens mening. I detta fall är ingen av de artiklar i förordningen som medför ett direkt ansvar för Sverige att pröva samtliga familjemedlemmars asylansökningar tillämpliga. Överföringen har stöd i förordningen. Vid...

To continue reading

Request your trial

VLEX uses login cookies to provide you with a better browsing experience. If you click on 'Accept' or continue browsing this site we consider that you accept our cookie policy. ACCEPT