Case nº B-67-1998 of Arbetsdomstolen, September 08, 1999

• Resolution Date: September 08, 1999
• Issuing Organization: Arbetsdomstolen

Parter:

S-W., B.; Staten genom Justitiekanslern

Nr 103

B-S.W. i Stockholm

mot

Staten genom Justitiekanslern

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, dom den 21 april 1998 i mål T 3-822-95

Tingsrättens dom, se bilaga.

B-S.W. har yrkat att Arbetsdomstolen, med ändring av tingsrättens dom, skall bifalla käromålet och i allt fall befria henne från skyldigheten att ersätta statens rättegångskostnader.

Staten har bestritt ändring.

Staten har fordrat ersättning för sina rättegångskostnader även i Arbetsdomstolen.

Arbetsdomstolen har med stöd av 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister avgjort målet utan huvudförhandling.

Parterna har här vidhållit de omständigheter och ståndpunkter som de anfört vid tingsrätten, vilka i allt väsentligt framgår av tingsrättens dom med bilagor, och har därutöver anfört huvudsakligen följande.

B-S.W.

Tingsrättens dom är torftig och godtycklig. Tingsrätten har inte prövat rättsfrågorna i målet. Ingenting sägs i domen om vilka rättsregler som är tillämpliga. Tingsrätten har inte tagit ställning till den omtvistade frågan vilka de relevanta kriterierna bör vara vid svensk nominering av EG-domare utan har bara uttalat att dess bedömning gäller oavsett vilkendera av parternas uppfattning om relevanta kriterier som läggs till grund för bedömningen. Tingsrätten har inte redovisat och bemött vad hon anfört om att hon i jämförelse med H.R. hade för arbetet som EG-domare bättre sakliga förutsättningar i det att hon hade bredare kunskaper i det svenska rättssystemet, längre erfarenhet som domare, meriter i EG-rätt och erforderliga språkkunskaper. Tingsrätten har förbigått problemet med diskriminering och förbudet mot diskriminerande urvalskriterier i EG:s likabehandlingsdirektiv. Staten har särskilt framhållit betydelsen av långvarigt innehav av juridikprofessur, position som dekanus vid juridisk fakultet och ledamotskap av Högsta domstolen eller Regeringsrätten. Under 1994 fanns det sex kvinnor bland de 47 professorerna i juridik vid universiteten i Stockholm, Uppsala och Lund, tre kvinnor bland de 65 dekanerna vid universitet och större högskolor, dock ingen på juridisk fakultet där samtliga dekanat innehades av män, och sex kvinnor bland de 41 ledamöterna av Högsta domstolen och Regeringsrätten. De av staten förordade kriterierna, ehuru till synes neutrala, missgynnar på ett oproportionerligt sätt kvinnor, allra helst om en kombination av de prestigefyllda posterna skulle vara utslagsgivande. Kriteriet tung prestige är ett typiskt exempel på indirekt diskriminering ägnat att konservera effekterna av tidigare könsdiskriminering. Tingsrätten borde ha prövat om kriteriet är nödvändigt för att tillgodose ett särskilt intresse som inte bör vika för jämställdhetsintresset. Bevisbördan härför åvilar staten. Tingsrätten har dock utan reflektion godtagit att hög prestige är en saklig förutsättning för arbetet som EG-domare och hänvisat till "betydelsen av acceptans från övriga medlemsstater". Medlemsstaterna skulle dock självfallet acceptera en av den svenska regeringen nominerad behörig person. Meritbedömningen ingår i frågan om diskriminering och kan inte, som tingsrätten gjort, behandlas separat. - Från statens sida har nu även åberopats de egenskaper som kvalificerat H.R. för de tunga prestigeposterna, men dessa egenskaper har inte angetts annat än i allmänna ordalag, som omfattar även tingsrättslagmän. Vidare har staten hänvisat till att rekryteringen till sådana tunga prestigeposter sker från en "ännu mer begränsad krets av särskilt framstående jurister" än den från vilken tingsrättslagmän rekryteras. Kretsen av jurister som ifrågakommer för kallelseposterna är förvisso mera begränsad än den som ifrågakommer för domartjänster efter öppet ansökningsförfarande och beredning i tjänsteförslagsnämnd, men utrymmet för godtycke och diskriminering ligger i öppen dag när det gäller de först nämnda tjänsterna. Kallelseförfarandet har i annat sammanhang granskats av konstitutionsutskottet och därvid tilldragit sig kritik från en betydande minoritet i utskottet. I EG-domstolen har aldrig suttit någon kvinna och det är notoriskt att kvinnor är underrepresenterade på höga poster även i Sverige. I en sådan situation och i ett system där tillämpade urvalskriterier är ogenomskinliga har den utnämnande makten bevisbördan för att könsdiskriminering inte föreligger; i annat fall har domstolarna ingen möjlighet att upprätthålla likabehandlingsprincipen. I sak görs sammanfattningsvis gällande att regeringen tillämpat diskriminerande urvalskriterier, att hon hade bättre förutsättningar än H.R. för arbetet som EG-domare samt att staten i allt fall inte bevisat att diskriminering inte förelegat. - När det gäller rättegångskostnader görs gällande följande. Det var på statens initiativ som meritfrågan tills vidare lämnades åt sidan för att tingsrätten genom mellandom skulle ta ställning till frågan om tillämplig rätt. Mot den bakgrunden kan det inte vara riktigt att tingsrätten, utan att själv ta ställning i denna fråga, anser att hon skall ersätta statens kostnader även i den del som hänför sig till parternas yrkanden inför mellandomen. Hon vidhåller sitt påstående om tillämplig rätt och gör gällande att 18 kap. 4 § rättegångsbalken är tillämplig på kostnader hänförliga till tiden före Arbetsdomstolens undanröjande av mellandomen. Tingsrätten behandlar som en sakfråga den rättsliga frågan om likabehandlingsdirektivets betydelse i frågan om rättegångskostnader. I EG-rätten anses höga kostnader som är förenade med utövandet av en fundamental rättighet innebära ett hinder för utövande av rättigheten. Att Justitiekanslern kräver ersättning för sina rättegångskostnader i mål där en enskild angriper ett myndighetsbeslut är en i svensk rätt relativt ny, och för ett europeiskt synsätt främmande, företeelse. Hon bestrider skyldighet att utge ersättning för statens rättegångskostnader och framhåller att Arbetsdomstolen inte utan tolkningsbesked från EG-domstolen kan avfärda vad hon anfört om betydelsen i sammanhanget av artikel 6 i likabehandlingsdirektivet.

Staten

H.R:s meriter var värdefullare för den omtvistade domarbefattningen än B.S-W:s. Hon kritiserar domen för att den skulle vara torftig, godtycklig och i avsaknad av rättsliga ställningstaganden. Tingsrätten har emellertid rätt i att målet är avgjort i och med att meritvärderingen utfaller till H.R:s förmån. Det ligger i sakens natur att domen då blir "torftig". I ljuset av tidigare och nuvarande EG-domares meriter utfaller meritvärderingen helt klart till H.R:s fördel och en sådan jämförande bedömning, även om den innefattar en värdering, är inte godtycklig. Det är givetvis inte i främsta rummet de av H.R. innehavda befattningarna som sådana som getts ett högt meritvärde utan de egenskaper som kvalificerat honom för befattningarna. Man erhåller inte sådana utnämningar om man inte gjort sig känd som en utomordentligt skicklig och omdömesgill jurist med hög integritet och mångsidig användbarhet. Även befattningen som lagman i en tingsrätt är av det slaget att sådana egenskaper erfordras över genomsnittet. Det torde emellertid vara notoriskt att utnämningar som justitieombudsman och regeringsråd sker från en ännu mer begränsad krets av särskilt framstående jurister. Varken den värdering som regeringen eller tingsrätten gjort kan med fog kritiseras som sakligt ogrundad eller felaktig. - Regeringen nominerade även P.L. som domare i förstainstansrätten. Detta förhållande talar för att de av B-S.W. åberopade kriterierna inte gärna kan ges den rättsliga betydelse som hon tillmäter dem. De har vid en nominering av aktuellt slag inte en sådan betydelse att de som något självklart skall övertrumfa förmågan som kommit till uttryck i ett väl skött värv som justitieombudsman, regeringsråd och dekanus för en juridisk fakultet eller sådana utnämningars internationella meritvärde. - Det finns inget stöd för att konstitutionsutskottets minoritet skulle ha kritiserat nomineringsförfarandet såvitt avser H.R.. - Det är, som också framfördes vid tingsrätten, B.S-W. som har den primära bevisbördan för att könsdiskriminering förekommit. - Tingsrätten har gjort en korrekt bedömning när den funnit rättegångsbalkens och arbetstvistlagens bestämmelser om rättegångskostnader tillämpliga på det nu aktuella målet och därvid underkänt B.S-W:s argument att likabehandlingsdirektivet skulle göra dessa regler overksamma om direktivet åberopades av enskild klagande. Det saknas anledning för Arbetsdomstolen att begära förhandsavgörande från EG-domstolen rörande tolkningen av artikel 6 i likabehandlingsdirektivet. Det är så klart att artikeln inte avser att ålägga medlemsstat annan förpliktelse än att tillhandhålla ett domstolsförfarande för prövning av diskrimineringstvister på förevarande område att uttalande från EG-domstolen i frågan inte erfordras.

Domskäl

Tvisten

Tvisten i målet gäller om B-S.W. könsdiskriminerats genom den svenska regeringens beslut i december 1994 att nominera, och i januari 1995 att tillsammans med övriga medlemsstaters regeringar utnämna H.R. till domare i EG-domstolen och, om så är fallet, hennes rätt till skadestånd av svenska staten i anledning av detta.

B-S.W. har till stöd för sin talan åberopat de grunder som framgår av tingsrättens dom och har i sak sammanfattningsvis gjort gällande följande. Regeringen har vid besluten tillämpat diskriminerande urvalskriterier. Hon hade bättre sakliga förutsättningar än H.R. för arbetet som EG-domare i det att hon hade bredare kunskaper i det svenska rättssystemet, längre erfarenhet som domare, meriter i EG-rätt och erforderliga språkkunskaper. Staten har i allt fall inte bevisat att diskriminering inte skett. I rättsligt avseende har hon hänfört sig till skadeståndsbestämmelserna i jämställdhetslagen och EES- och EG-rättsliga normer, främst EG:s likabehandlingsdirektiv.

Även staten har till stöd för sin inställning vidhållit de grunder som framgår av tingsrättens dom, vilka här i sak kan...