Case nº B-63-1996 of Arbetsdomstolen, May 28, 1997

• Resolution Date: May 28, 1997
• Issuing Organization: Arbetsdomstolen

Parter:

S-W.B.; Staten genom Justitiekanslern

Nr 69

B.S-W. i Solna

mot

Staten genom Justitiekanslern.

ÖVERKLAGAD DOM

Stockholms tingsrätts, avd. 3, mellandom den 27 mars 1996, nr DT 296

Tingsrättens mellandom, se bilaga.

B.S-W. har yrkat att arbetsdomstolen med ändring av tingsrättens dom fastställer att skadeståndssanktionerat förbud mot könsdiskriminering har gällt för regeringen vid nominering och tillsättning av en svensk domare i de Europeiska gemenskapernas domstol (EG-domstolen) i december 1994 och januari 1995.

Staten har bestritt ändringsyrkandet.

I enlighet med 4 kap. 15 § andra stycket lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister har arbetsdomstolen företagit målet till avgörande utan huvudförhandling.

Parterna har till utveckling av sina ståndpunkter hänvisat till vad de anfört vid tingsrätten samt har tillagt i huvudsak följande.

B.S-W.

Tingsrättens dom innebär att regeringen skulle ha stått över alla regler om jämställdhet mellan kvinnor och män när den utvalt H.R. till domare i EG-domstolen. Det har enligt tingsrättens synsätt alltså stått regeringen fritt att utse en man framför en kvinna, oavsett kandidaternas förutsättningar för tjänsten.

I det följande anges i vilka hänseenden tingsrättens domskäl är felaktiga. Det som anförs tar utgångspunkt i de avsnitt under skilda rubriker som återfinns i dessa domskäl.

Är svensk lag tillämplig?

B.S-W. delar tingsrättens bedömning att svensk lag är tillämplig. Tingsrätten förbigår dock utan motivering att EG-rätten kan vara tillämplig utan hinder av vad svensk lag stadgar. Sedan Sverige blivit medlem i Europeiska unionen (EU), har svenska domstolar skyldigheter grundade direkt på Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen (Romfördraget).

Är jämställdhetslagen tillämplig?

Tingsrätten har i domen diskuterat tolkningen av jämställdhetslagen utan beaktande av EES- och EG-rätt. B.S-W. instämmer i att jämställdhetslagen med den utgångspunkten inte är tillämplig och har aldrig påstått något annat.

Är EG-rätt tillämplig till följd av EES-avtalet?

Tingsrättens svar på den i rubriken ställda frågan är nekande. Som motivering till svaret har tingsrätten angett att avtalsparterna inte överlät någon normgivningskompetens till organen inom det europeiska ekonomiska samarbetsområdet; avtalet "vilar på folkrättslig grund" och saknar "moment av överstatlighet". Vidare har tingsrätten hänvisat till två domar av arbetsdomstolen. I detta avsnitt har tingsrätten även gjort en tolkning av artikel 70 i avtalet den 2 maj 1992 om Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet), en bestämmelse som ålägger de avtalsslutande parterna att genomföra och tillämpa vissa bestämmelser, bland dem diskrimineringsförbudet i Europeiska unionens råds direktiv 76/207/EEG om genomförande av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (likabehandlingsdirektivet). Tingsrättens tolkning utmynnar i att likabehandlingsdirektivet inte hade direkt verkan i Sverige.

B.S-W. hävdar att, på grund av artikel 70 i EES-avtalet, diskrimineringsförbudet hade direkt verkan gentemot statliga organ inom EES-området. De domar av arbetsdomstolen till vilka tingsrätten hänvisar är inte relevanta, eftersom svarande i båda fallen var ett enskilt rättssubjekt. Likabehandlingsdirektivet har direkt verkan gentemot statliga organ men inte gentemot enskilda rättssubjekt. Att EES-avtalet saknar moment av överstatlighet är inte heller relevant. Den omständigheten betyder bara att Sverige genom EES-avtalet åtog sig att följa endast sådana EG-regler som redan fanns vid tiden för avtalets ingående och som riksdagen kunnat granska och godkänna. För fall av möjliga konflikter mellan EES-rätt och svensk rätt åtog sig Sverige att ge EES-rätten företräde.

Till skillnad från ordinära folkrättsliga avtal präglas EES-avtalet av att enskilda tillerkänns rättigheter. I ingressen till EES-avtalet framhålls "den betydelsefulla roll som enskilda kommer att spela inom Europeiska ekonomiska samarbetsområdet genom att utöva de rättigheter som de tillerkänns i avtalet och genom att rättsligt försvara dessa rättigheter". Likaledes betonas vikten av "en enhetlig tolkning och tillämpning av detta avtal och de bestämmelser i gemenskapslagstiftningen som i sak återges i detta avtal"; likabehandlingsdirektivets diskrimineringsförbud är sådana bestämmelser.

Alla dessa omständigheter talar för att en tolkning av EES-avtalet innebär att diskrimineringsförbudet i likabehandlingsdirektivet hade direkt verkan gentemot statliga organ år 1994. (Jfr Martin Johansson och Maria Westman-Clément i Svensk Juristtidning 1994 s. 698 om att EES-avtalet är direkt tillämpligt och har direkt effekt inom Europeiska gemenskapen, EG.) I allt fall har diskrimineringsförbudet numera direkt verkan gentemot statliga organ i Sverige, oavsett om en överträdelse skett före medlemskapet. EG-rättens direkta verkan aktualiseras först i en rättegång. År 1994 var svenska domstolar fullt oberoende i förhållande till EG-domstolen. Så är inte längre fallet. Svenska domstolar är numera bundna av artikel 177 i Romfördraget. Artikeln innebär att det är EG-domstolen som auktoritativt tolkar EES-avtalet. B.S-W. betvivlar att EG-domstolen skulle hålla med tingsrätten om att likabehandlingsdirektivets diskrimineringsförbud inte var direkt tillämpligt på regeringens nomineringsbeslut i december 1994.

EG-konform tolkning av jämställdhetslagen

Tingsrätten menar att jämställdhetslagen inte kan bli tillämplig genom EG-konform tolkning, och motiveringen är att tingsrätten inte funnit något stöd för detta.

Tingsrätten har emellertid i det sammanhanget förbisett att en grundläggande bestämmelse i EES-avtalet, artikel 3, är bakgrunden till lagvalsregeln i lagen (1992:1317) om ett europeiskt ekonomiskt samarbetsområde (EES-lagen) och till det förarbetsuttalande som B.S-W. hänvisade till vid tingsrätten. Den nämnda artikeln stadgar:

De avtalsslutande parterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att de skyldigheter som följer av detta avtal fullgörs. De skall avstå från varje åtgärd som kan äventyra att avtalets mål uppnås. De skall dessutom underlätta samarbetet inom ramen för detta avtal.

Det citerade stadgandet motsvarar artikel 5 i Romfördraget och ger uttryck för en plikt att på ett lojalt sätt - ärligt och med god vilja - uppfylla sina skyldigheter (lojalitetsprincipen). Artikel 5 i Romfördraget har ofta belysts i EG-domstolens praxis och ligger till grund bl.a. för nationella domstolars skyldighet att eftersträva fördragskonform tolkning av nationell rätt även om detta inte skulle vara en normal tolkning av de nationella reglerna och oavsett om dessa utfärdats före eller efter direktivets antagande (jfr Allgårdh-Jacobsson-Norberg, EG och EG-rätten. En läro- och handbok i EG-rätt, Angered 1993, s. 73 med rättsfall angivna i not 21). Lagvalsregeln i EES-lagen, om att svenska föreskrifter meddelade till uppfyllande av Sveriges förpliktelser enligt EES-avtalet skall tillämpas utan hinder av annan svensk lag, är ett uttryck för regeringens och riksdagens vilja till lojalitet i enlighet med artikel 3 i EES-avtalet. Detsamma gäller det förarbetsuttalande inför EES-avtalet som B.S-W. åberopade vid tingsrätten till stöd för en EES-konform tolkning. Ingenting i dessa förarbeten tyder på annat än att lagstiftaren var angelägen om att undvika alla konflikter mellan EES-avtalet och svensk lag. En sådan konflikt uppkommer om jämställdhetslagen inte tolkas EES-konformt. Det bör tilläggas att Högsta domstolen på senare år har hävdat principen om fördragskonform tolkning till utfyllande av luckor i svensk lag bestående i att denna i sig inte ställer tillräckligt höga krav på statliga organ; se NJA 1988 s. 572, 1991 s. 188, 1992 s. 363 och 1993 s. 109 och 111.

Skadeståndsansvar på grund av EG-rätt som blivit tillämplig genom EU-medlemskapet

Tingsrätten har funnit att skadeståndsansvar grundat på att EG-rätt blivit tillämplig genom EU-medlemskapet inte kan ifrågakomma. Denna ståndpunkt har tingsrätten motiverat med att utnämningen gjordes av samtliga medlemsstater.

Vid tingsrätten framhöll B.S-W. att det förhållandet att andra regeringar tagit del i utnämningsbeslutet omöjligt kan befria den svenska regeringen från ansvar. Hon anförde vidare att de övriga regeringar som hade tagit del i beslutet utan tvivel hade utgått från att nomineringsförfarandet skett i enlighet med lag och rätt. Tingsrätten har återgett vad B.S-W. sålunda anförde men tingsrätten har inte bemött det och inte heller angett någon rättskälla för sin egen ståndpunkt. Att ingen kan ställas till svars för ett olagligt beslut, om detta fattats av flera, är enligt B.S-W:s mening en av tingsrätten uppfunnen juridisk innovation och en orimlighet.

Mot bakgrund av vad tingsrätten angett kan den frågan ställas, om tingsrätten antagit att jämställdhetslagen på ett korrekt sätt anpassats till likabehandlingsdirektivet inom föreskriven tid. Om ett sådant antagande föreligger vill B.S-W. framhålla att likabehandlingsdirektivets krav på anpassning av den nationella rätten utgick vid ingången av år 1994, då EES-avtalet trädde i kraft, och att direktivet inte har genomförts på ett korrekt sätt om det inte är tillämpligt på svenska regeringens utnämning av domare.

I en avslutande sammanfattning har tingsrätten uttalat att ingen tolkning av EG-rätt blivit aktuell och att det därför saknats anledning att begära förhandsavgörande från EG-domstolen. I själva verket har tingsrätten uteslutit att en medlemsstat har ansvar för ett beslut att utnämna EG-domare (fattat enligt artikel 167 i Romfördraget), ett uttalande som inte kan göras utan tolkning av Romfördraget. Vidare har tingsrätten, som B.S-W. framhållit i det föregående, tolkat EES-avtalet (dess artikel 70), vilket för Sverige som medlemsstat i EU gäller som en rättsakt utfärdad av EG, en rättsakt på vilken Romfördragets bestämmelse om...